Att bli vald sist, att bli snärtad med handduk – gympan var ett helvete

"Jag förlåter. Jag släpper det här nu, viskar jag ut. Ni har inte längre makten. Jag tog just över den."

Jag minns hur jag står där utmed väggen i gymnastikhallen. En efter en av mina klasskamrater väljs ut. Tillslut är det bara jag kvar. Andreas Jonsson, 8 år gammal. Det är lagledaren för lag röd's turs att välja, men i stället för att ropa mitt namn vänder sig lagledaren för lag röd sig om till lagledaren för lag gul:

– Ni kan ta honom. Vi vill inte ha Andreas.

Lagledaren för lag gul skrattar till och svarar "Vi vill inte heller ha Andreas i vårt lag".

Jag minns hur jag står där med ryggen mot den kalla väggen. Jag minns hur min blick sänks mot golvet. Hur ögonen inte längre orkar vara fästa mot mina klasskamrater. Jag vill bara försvinna, för jag är oönskad. Åtta år och oönskad.

Gymnastiksalen. Den plats som jag snabbt lärde mig hata mest av allt. Stället där jag absolut inte platsade in. Platsen där jag blev retad, slagen och piskad med handdukar i duschen. Platsen där jag aldrig blev vald, där ingen ville vara med mig.

Platsen som jag lämnade för sista gången i juni 1996, då jag slutade mellanstadiet och som jag lovade mig själv att aldrig någonsin återvända till. Fram till i förrgår.

Med slutna ögon står jag i trappan ner från omklädningsrummet som leder ner mot träningshallen. Jag stannar upp och andas. Jag kan känna lukten från väggarna. Jag hör nästan röster från förr. Allt kommer tillbaka så tydligt. Jag är tillbaka. Jag blickar ut och ser väggen. Väggen som jag så många gånger stått vid med min enda önskan: att bli vald.

- Pappa, kom nu. Det börjar nu!

Tuva, 3 år, drar i min hand. Hennes ögon tindrar av lycka. Hennes barngymnastik ska strax börja. Veckans absoluta höjdpunkt. Och av en ren slump råkar idrottsklubben hyra min gamla idrottshall. Hon vet inget om vad som hände i exakt den här lokalen för lite mer än 20 år sen.

Hon känner inte till den smärta, rädsla och obehag som jag känt inför det här passet. Tuva är hundra procent uppslukad av lyckan att äntligen få vara på sin idrottsklass.

– Såklart älskling. Kom nu!, säger jag tillbaka och kittlar min dotter på magen när vi tar de sista stegen ner mot gymnastikhallen. Jag ser hennes leende som strålar ut sån kärlek och förväntan. Jag ler tillbaka. Underbara unge.

Just innan jag tar sista trappsteget vänder jag mig om och blickar upp mot dörren mot omklädesrummet. Dörren som så länge varit förknippad med så mycket skräck. Så mycket hat, vrede och ilska.

– Jag förlåter. Jag släpper det här nu, viskar jag ut. Ni har inte längre makten. Jag tog just över den.

En tår trillar ner mot min kind. Jag torkar snabbt bort den och går in mot ringen där alla barn och föräldrar har samlats. Tuva har ingen aning om vad hon just hjälpt sin pappa med när hon skuttar fram ett par meter framför mig, men jag har just vunnit.

I över tjugo år har demoner och minnen från förr plågat mig. Men nu är det slut med det. De styr inte längre. Livet ska levas - inte enbart existeras. Tack Tuva, älskar dej.

Andreas Jonsson