Andreas starka inlägg har berört miljontals: "Länge sen jag grät så mycket"

Nu i veckan går de flesta barnen i Sverige tillbaka till skolan, med blandade känslor. Många med magont över utanförskap och mobbing.

Andreas Jonsson, nu 33 år, växte upp under 90-talet. Då påminde skoltiden mycket om det som dagens barn upplever. Den tuffa tiden började i årskurs 2 och fortsatte under hela hans skoltid.

– Allt var ju fel på mig, hur jag pratade, min dialekt, hur jag klädde mig. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, för allt blev bara fel. Det är nästan lite patetiskt hur allt man gör blir fel, hur mycket man än anstränger sig, säger Andreas till Nyheter24.

Han beskriver att han blev någon slags hackkyckling, den personen alla gav sig på. Han har inte funderat så mycket på det, för det var bara så livet var. Han hade ingen annan erfarenhet att jämföra med.

I dag arbetar Jönköpingbon Andreas som föreläsare i den ideella ungdomsorganisationen Supermanprojektet, en antidiskrimineringsverksamhet som riktar sig mot ungdomar i åldrarna 13-25 år.

– Det är en ganska lång resa jag har gjort för att våga vara mig själv och acceptera att jag är okej som jag är. Nu i vuxen ålder så tänkte jag att jag borde dela med mig av min historia, att den skulle kunna hjälpa många, säger Andreas.

På Facebook har han delat med sig av ett väldigt rörande och självutlämnande inlägg om hur han uppfattade sin skoltid. Han riktar det till sig själv som barn, men också till andra barn och vuxna med liknande erfarenheter.

Inägget har delats över 30 000 gånger och fått stor respons. Många har kommenterat inlägget, men också mailat Andreas privat och skrivit saker som ”jag är den personen du skrev om, det hade lika gärna kunnat vara jag."

Andreas möter runt 14 000-20 000 elever under skolföreläsningar varje år. Han menar att det tyvärr fortfarande är väldigt vanligt med kränkningar i skolmiljöer. Men nu förekommer det också i stor utsträckning i sociala medier.

– När jag växte upp behövde vi inte vara med om den utsatthet som barnen har idag i sociala medier och på internet. Jag kunde gömma mig under täcket och gråta utan att det plingade i någon mobil eller att någon skrev om mig. Så är det inte idag och det påverkar barnen enormt mycket, säger Andreas.

Hans råd till föräldrar är att våga visa sin okunnighet. Att våga fråga sina barn om de sociala medier de använder och visa sig intresserade, be om att få lära sig. Vuxna har ett konsekvenstänk som barn ofta saknar och det är deras ansvar att lära barn exempelvis vad som händer när man publicerar en bild och vilken spridning den kan få.

Barn däremot kan så mycket mer om spel, sociala medier som exempelvis Snapchat och Instagram och där har vuxna mycket att lära sig.

– Vi måste våga ha öppna kort. Lyhördheten är nyckeln till det mesta. Tack vare att jag vågar visa mig utsatt så gör jag något som de flesta vuxna inte gör. Som barn vågade jag aldrig prata med en kurator, för jag trodde inte att någon vuxen skulle förstå vad jag gick igenom. Om vi vuxna vågar berätta om tillfällen då det varit riktigt tufft för oss så skulle vi säkert få oerhört bra respons, säger Andreas.

Han berättar att elever ofta kontaktar honom och säger att han är den första vuxna som de kan vända sig till, för att han har varit med om samma saker. Därför är det så viktigt att prata med barn och visa sig sårbara, menar han.

– Det är väldigt vanligt att skolor hänger ut barn som bråkstakar, istället för att ta reda på vad det kan finnas för bakomliggande orsaker. Ofta finns det fruktansvärda historier bakom beteendet. Det är sorgligt att skolan inte tar tag i det, då skulle man kunna hjälpa både de som mobbar, de som blir utsatta och säkert flera andra, säger Andreas.

Den bilden Andreas valde att dela med sig av nu från sin barndom i sociala medier, är tänkt att ge ett positivt budskap till andra. Att han är ett levande bevis på att livet kan bli riktigt bra. Men för att det ska kunna bli bra så måste man våga prata om det.

– Det var länge sen jag grät så mycket som jag gjorde nu när jag skrev texten till bilden. Det var riktigt, riktigt jobbigt. En kompis till mig sa ”jag ser ju inte att du är ledsen på bilden, jag ser en glad och sprallig kille." Men när jag tittar på bilden så ser jag en person som knappt orkar en dag till, säger Andreas.

– Det bevisar väl också att jag levde i någon slags bubbla där jag försökte vara en annan person än vad jag var. Det var viktigt för mig att passa in och när jag inte gjorde det så skulle jag platsa in ännu mindre om jag var ett mobboffer. Så jag ser en ganska sorglig figur, fortsätter han.

Andreas säger också att han önskar att han kunde gå tillbaka och vara som en storebror för sig själv, hålla sitt lilla jag i handen och säga att det kommer bli bra snart. Kanske redan efter sommaren. Det blir bättre, om vi bara vågar prata med varandra.

Här ger nätexperten Olle Cox sina bästa råd till föräldrar om hur du kan ta reda på om ditt barn är en nätmobbare – och hur du kan stoppa det.