Matchens spelare: Den gula väggen

”Den gula väggen. För den vanlige fotbollsintresserade associeras uttrycket med Borussia Dortmunds 40 000 ståplatssupportrar på Signal Iduna Park – absolut inte med fans till det svenska herrlandslaget.

I somras fick vi dock en försmak av vad våra egna supportrar kan lyckas med bara de lägger manken till. Visst, det var U21-EM, laget gick oväntat bra och Tjeckien låg relativt nära. Plötsligt bokades det biljetter till höger och vänster, folk tog ut sjukdagar och ledigheter och (nästan) hela Sverige fick ett par VM 1994-veckor, om än i lightversion.

Klockan 15:00 idag är det dags. Efter italienarnas grymma insats mot det på förhand hajpade Belgien, är Sveriges chanser att få med sig ett positivt resultat helt ärligt inte jättestora. Mycket avgörs av den kollektiva insatsen, hur spelarna ska kunna få ut maximalt av varandra – det många förbiser som egentligen är minst lika viktigt är stödet från vår egen gula vägg.”
Utdraget ovan är från det blogginlägg undertecknad förberedde innan matchen. Utgången blev som bekant en annan.

Stödet fanns där, allt annat fallerade. När Kim Källströms långbollar hamnade i ingenmansland, sjöngs istället ”Stå upp, vi är gul och blå”. När Sebastians Larssons inläggsförsök inte resulterade i något konkret, stod den gula väggen och manade övriga att hoppa om de älskade Sverige. När Zlatan sånär satte 0-1, hoppade tre fjärdedelar av Stade de Toulouse till. Istället för att sluta, sjöng de bara ännu högre.

Det höll i 87 minuter för spelarna. För Den Gula Väggen, som nu är värdig att kallas det, tar det förmodligen aldrig slut. Spelet var avsevärt mycket bättre än mot Irland, men vad tjänar det till när Italien bara behöver ett läge för att göra mål?

En match återstår. Belgien i Nice. Vinna eller försvinna i dess rätta bemärkelse. Faktum kvarstår: de svenska supportrarna kommer troligtvis aldrig att göra det, trots att det ibland ser riktigt dystert ut på Friends.

”Vi står upp för Sverige”. Hatten av, för det gör ni sannerligen.