Om Israel går till motanfall – så slår de till
Israels säkerhetspolitik bygger på avskräckning. Därför kan man se sig tvungen att svara militärt på Irans anfall – och i så fall direkt mot Iran, enligt överstelöjtnant Anders Ekholm vid Försvarshögskolan. Men läget är högst oförutsägbart. Och det kan också finnas en annan utväg.
1967, sexdagarskriget: Israels arabiska grannar vägrade acceptera den judiska statsbildningen, och laddade denna försommar upp för en invasion. Israel beslöt sig då för ett föregripande anfall, som inleddes den 5 juni. Mindre än en vecka senare hade Israel i en blixtoffensiv erövrat såväl Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten, som Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien.
.
1973, oktoberkriget: Trots kompromissförslag för fred från bland andra den svenske diplomaten Gunnar Jarring fanns konfliktytorna från 1967 kvar. Och mitt under storhelgen jom kippur slog en arabisk koalition till i ett överraskningsanfall mot Israel. Men med USA:s hjälp kunde Israel stå emot, trots att arabländerna fick motsvarande stöd av Sovjetunionen. Kriget slutade efter mindre än tre veckor med dödläge.
.
2006, Libanonkriget: Inleddes den 12 juli, då libanesiska Hizbollah anföll Israel norrifrån. Israel svarade med både flyganfall och marktrupp i södra Libanon. Den fullskaliga konflikten pågick i ungefär en månad.
Anders Ekholm har själv besökt Israels försvarsmakt IDF under Gazakriget, och beskriver landets säkerhetsupplägg som en triangel.
— En tredelad sak som består utav avskräckning, förvarning, och försvarsförmåga. Militär förmåga, säger han.
Och när avskräckningen inte fungerar, som nu den gångna helgen, har Israel genom sin historia ofta visat att man kan slå tillbaka – massivt.
Tolkar läget
Bland exemplen finns sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973, som båda slutade med israelisk seger mot mäktiga grannländer.
Ekholm betonar att han inte vill låta "som en krigshetsare", men att han försöker tolka läget ur den israeliska militärens perspektiv.
— Nu måste man återställa avskräckningen. Det är så man resonerar.
Och då skulle det inte hjälpa att göra något i Libanon, Gaza eller Jemen, varifrån Irans allierade anfaller Israel.
— Jag tror att man kommer slå tillbaka mot "bläckfiskens huvud". Alltså Iran självt, säger Ekholm.
Upp till dem
En aspekt i det är också att många i Israel länge sagt att omvärlden måste stoppa iranska försök att utveckla kärnvapen – med våld om så krävs.
— Nu har Iran gett Israel det perfekta incitamentet. Och den legitima chansen.
David Menashri, Iranexpert på Tel Avivs universitet (TAU), är dock skeptisk till Israels chanser att helt lyckas med en sådan operation.
— Det spelar inte så stor roll eftersom det iranska atomprogrammet är nästan klart.
— Det som återstår kan Iran lätt åstadkomma. Det är upp till dem om de vill fullborda ett militärt program, eller om de nöjer sig med att ställa sig på tröskeln till atomvapenförmåga, säger Menashri.
Eventuell utväg
Även han jämför med historien, och hoppas att dagens ledare minns att en våldsspiral är svår att kontrollera.
— 1967 ville Egyptens president Nasser inte ha något krig med Israel. Men det blev sexdagarskriget.
— Och 2006 ville Nasrallah inte ha fullskaligt krig med Israel, fortsätter Menashri, syftande på ledaren för Hizbollah-milisen och det årets Libanonkrig.
— Han sade efteråt att hade han vetat resultatet hade han inte gått in i konflikten.
Anders Ekholm ser också en annan, högst eventuell, utväg.
— Nu spekulerar jag, men kanske att man på något sätt lyckas tvinga Hamas till att ge sig, till att släppa gisslan.
— Och att det då skulle kunna ses som ett mått på att de är livrädda för att Israel ska slå tillbaka. Och att det blir likhetstecken med återställd avskräckning.
