Jimmie Åkesson är ingen partiledare – han är en gud

Förra helgen höll Jimmie Åkesson sitt sommartal. Det som skiljer just det talet från andra är att han brukar ha extra många sympatisörer i publiken.

Innan han tog plats på scenen skanderade folksamlingen "Jimmie! Jimmie! Jimmie!" och när han talade tog han tillfället i akt att raljera och slänga ur sig SD-sanningar. När han skämtade skrattade hela publiken med och när han sågade andra politiker kunde det nästan höras hur åskådarna ryste av välbehag.

De håller med honom om varje ord, oavsett vad han säger.

SD-ledarens partimedlemmar kommer aldrig få se honom göra misstag – för i deras ögon är han ofelbar. Han kan säga fel i intervjuer, missbruka spel eller sparka ut sitt eget ungdomsförbund. Sådant som skulle skapa stor intern kritik i andra partier går så gott som obemärkt förbi på Sverigedemokraternas spelplan.

Det är obehagligt att de så kallade Sverigevännerna inte ser något annat än perfektion i partiledaren. Det väntar på att han ska vinna val och "ordna allt" som vilken frälsare som helst. Tron på att han är den enda som kan rädda Sverige är många gånger mer lik tron på en allsmäktig gud än den på ett fungerande politiskt system.

Den som uttalar sig negativt om Åkesson får snabbt möta SD-religionens extremister, redo att attackera syndare och försvara den heliga. Ett öga för ett öga, är nog ungefär vad de tänker sig.

Precis som religion kan vara något att samlas i fungerar nu ett helt parti som kyrka för alla som behöver en enkel förklaring till sina problem. Sällan är dock verkligheten så simpel som religionen vill ge sken av. De SD-trogna behöver inse att varken Allah, Gud eller Jimmie Åkesson kan ta dem till paradiset.