Susanne Delastacia: Kan vi inte bara vara lite snälla mot varandra?

Din förnicklade pappskalle, ditt slibbiga drägg, din satans helvetes jävla skit! 
Ja, det där var ju inte särskilt snällt sagt. Men åh vad skönt att helt ofiltrerat få ur mig all ilska. Jag saknar faktiskt Magnus & Brasses retoriska finess i konststycket att skapa en hel visa med bara svordomar.

Det är bara att konstatera. Nu för tiden finns det inte längre någon elegans i påhoppen. Det finns ingenting vi INTE drar oss för att skrika i våra megafoner. Glöm floskeln om beröringsskräck. Ju mer polariserat, desto bättre. På dem bara.

Resonemanget påminner om ett urspårat relationsbråk. Ju elakare desto bättre. En poäng för varje argument som lyckas såra mer än det tidigare. När den sista komockan är kastad och antagonisterna står med fradgan skummandes i mungipan har båda glömt hur allt egentligen började. Vi som bara skulle vara snälla mot varandra.

Det är inte lätt att vara snäll. Den största missuppfattningen av alla är att snällhet skulle handla om att vara lydig, naiv, medgörlig och blommig.
Att vara snäll är också att stå upp för det som är rätt, att skydda de som är utsatta, säga emot när något är fel, eller att ha modet att ta bort facebookvänner som utnyttjar vad de tror är sin rätt att uttrycka vad som helst, hur som helst, i ditt kommentarsfält. För vad ska de tycka? Och vad ska de säga?

Självklart skulle det vara ett sömnpiller med partiledardebatter som gick ut på att meningsmotståndarna bara skulle vara snälla, trevliga och tillmötesgående mot varandra. Det finns inget underhållningsvärde i rara och gemytliga diskussioner utan udd. Pajkastning är en del av föreställningen. Ta bara Palme, Bildt, eller Persson som alla har mulat sina motståndare genom åren. Och tänk Mona Sahlin, som kallade politiker för krokodiler – stora i käften, men helt i avsaknad av öron.

Vass, smart, ironisk och lite småelak. Ok. Men vad som helst ska och bör inte sägas.
Den ryggradsreflexen verkar helt och hållet ha gått förlorad där vi sitter och kurar i våra digitala skyttegravar. Twitters befolkning har stundtals förvandlats till en hel samling självutnämnda krokodiler i trotsåldern som skriker rätt ut. Utan möjlighet till någon slags logik eller eftertanke. 

Kortsiktigt kommer de att vinna mot sina motståndare om de hotar och hatar med samma frenesi som krävs för att banka grodor på Liseberg.  Men sen då?

Personligen siktar jag på att vara snäll istället.

Jag skulle till exempel aldrig säga att Hanif Bali borde ”tiga ihjäl sig”. Jag skulle hellre tvinga honom att skriva ”Jag är en pottsork, förlåt!” lika många gånger som antalet attackerande tweets han har författat genom åren. Vilket kan ta ett tag.

Jag skulle heller inte föreslå att Donald Trump borde steglas för sina misogyna och rasistiska uttalanden. Bättre då att skicka honom på feministiskt bootcamp, där han måste lyssna på Simone Beauvoir och Birgitta Ohlsson som ljudböcker utan avbrott.

Självklart skulle jag också avstå från att påstå att SD-politiker inte är människor fullt ut. Då skulle det vara mycket mer effektivt att kidnappa Jimmie Åkesson för en veckas avprogrammering i en avlägsen skogsstuga med Jonas Gardell som enda sällskap och mentor. 

Förvalta gärna din egentid för att ösa ur dig all frustration i din ensamhet: ”Usla gam, din slemmiga torsk! Lägg ägg ditt slibbiga drägg!”
Men sen är dags att vara snäll igen. Det kan hela världen behöva lite mer av. 

Ska vi döda ondskan är det lika bra att göra det med snällhet. 
Så långt det bara går. 

Susanne Delastacia,
Debattchef Nyheter24