Alla kan göra skillnad – vår tysta demonstration är ett bevis på det

Jag är i Ungern igen. Avslutningsfest för serien jag filmat här under våren. Min tanke var att jag skulle packa lätt. Ett par shorts, nån t-shirt och finkläderna såklart. Dagen innan jag far får jag ett samtal från en av mina medspelare. Vi ska hålla en tyst demonstration. Mer som en manifestation för fred. Alla ska hålla skyltar med det enkla budskapet ”Islam is peace” ”Judaism is peace” ”Christianity is peace”… Ja, ni fattar grejen.

Instinktivt tänkte jag ”Varför?... vad ska det göra för nytta. Lite naivt budskap, eller?” Men så fanns det en liten röst inom mig som sa ”Antingen kan du sitta vid din dator och klaga på att ingen gör något. Eller så kan du göra något.”

"Jävla ofrånkomliga logikjävel!" tänkte jag medan huttrade genom regnet till vår mötesplats. Det öste ner när vi kom till Hjältarnas torg. Turisterna trotsade vädret för att ta bilder på den majestätiska arkitekturen. Och där stod vi. Jag i mina shorts och mina blöta skor. Tjejerna med håret i ansiktet och rinnande maskara. Ingen uppståndelse. Ingenting. Men vi stod kvar.

Det tog en timme innan den första närmade sig med försiktiga steg. ”Where are you from?” frågade han. Vi var en britt, en amerikan, en svensk och en israelisk judinna. Hennes skylt löd ”Islam is peace”. Han var från Jerusalem. Muslim. Där stod de och tittade på varandra i regnet. Dödsfienderna. ”Thank you for that” sa han och pekade på hennes skylt. Hon svarade på arabiska ”Du behöver inte tacka mig. Vi är kusiner”.

Deras utbyte där under några få ögonblick fick mina skor att torka, mitt regnpiskade ansikte att mjukna och mitt härdade hjärta att smälta. Han såg på oss, var och en. Hans gamla ögon hade sett saker. Det fanns en sorg där. En uppgivenhet. Han hade gett upp hoppet om en bättre framtid. Tills nu. Det var hans ord.

"Vi håller ju bara några torftigt skrivna skyltar", tänkte jag. Det här kommer inte förändra något? Men där hade jag fel.

Under den följande timmen fick vi ta i hand med folk från hela världen. Indien, Afghanistan, Jordanien, Kina, Kenya och fler från Israel. Muslimer, Judar, Kristna, Buddhister och Hinduer. ”Tack för att ni gör det här”. Unga som gamla.

Hur naivt det här uppdraget än var, kändes det bättre än alla hundralappar jag köper karma för via autogiro till välgörenhet varje månad. Det kändes bättre i själen. Det varma leendet från flickan som fick skyltarna översatta av sin mamma. Hennes lilla tumme upp.

Ibland struntar man i att göra något för att man tänker ”Vilken nytta gör det? Det kommer ju inte ändra på något.” Men det är inte sant. Vi kan skapa förändring. Vi måste. Om man bara inser att det verkligen är många bäckar små.

Alla kan inte hålla ”I have a dream”–talet inför miljoner människor. Ibland räcker det med att stå i regnet och hålla en skylt.

Eller så kan man sitta kvar vid sin dator och klaga på att ingen gör något.