Tvåsamhetsnormen åt upp mig inifrån

Sensommar 2012. Popaganda. Längst bak i ett publikhav kom hon fram till mig, såg mig djupt i ögonen och berömde mitt hår. Där och då ville jag säga något bättre än det lama tack jag fick fram. Jag ville inget hellre än att flörta tillbaka. Men jag var nykär. Så jag sa inget bättre än tack, och tog några steg tillbaka.

Aldrig har jag varit otrogen, men velat släppa hämningarna när jag attraheras av någon. För oavsett om vi har en partner eller inte, kan vi sällan undgå att attraheras av andra. Det är givetvis upp till var och en att erkänna det, men ni som hävdar motsatsen, ni ljuger. Jag har erkänt. Monogama förhållanden gör mig olycklig och bara att inse det gjorde mig tusen gånger lyckligare.

Några år efter Popaganda låg jag vaken om nätterna och stirrade i taket. I mobilen, tillbaka i taket, i mobilen igen. Jag såg på allt förutom han som jag var menad att älska. Mobilen var full av länkar om homosexualitet, stödgrupper och polyamori som jag läste om på Flashback och Familjeliv. Det var bara en av flera nätter som jag kände mig så kvävd att jag inte kunde sova. Som att jag skulle spricka när som helst.

Så jag låg där om nätterna och försökte komma underfund med mig själv. Och till slut insåg jag att det inte var mig det var fel på. Det var samhället och dess tvåsamhetsnorm som jag inte passade in i. Det åt upp mig inifrån. Så jag bröt mig ut.

Och senare träffade jag henne. Jag och min flickvän är precis som andra par. Vi skrattar åt samma saker, avslutar varandras meningar, myser flera gånger i veckan, håller hand när vi går på stan och hon får mig att le löjligt mycket. Men vi har ett öppet förhållande, och att berätta det för andra är inte oproblematiskt.

Hur toleranta ens vänner än verkar vara möts vi av antydningar om att vi inte är ett riktigt par. Fastän vi bor ihop verkar vår öppenhet ligga i vägen för att tas seriöst. Det rimmar lika illa som att hävda att tjejer inte har riktigt sex eftersom en kuk inte är inblandad.

Även när ens vänner säger sig förstå frågar de varför vi har Tinder och om vi verkligen känner ett behov av att vara med andra. Som att det är känslor som bara skulle försvinna.

Jag är inte mindre kär, och jag älskar inte mindre. Om jag skulle gått in i ett monogamt förhållande skulle jag troligtvis vara tillbaka där igen. Stirrandes upp i taket, med huvudet fullt av tankar och en klump i halsgropen.