"Vi kan inte ens hänga upp en Prideflagga"

Den här veckan är det Stockholm Pride. HBTQ-personer diskuterar, protesterar, festar och marscherar. Framför allt gör de det för de som inte kan.

I Ryssland är det förbjudet att som HBTQ vara öppen med sin läggning. Samtidigt pågår en psykisk och fysisk hetsjakt mot homosexuella män och kvinnor utan att några myndigheter reagerar.

För ett par dagar sedan kom så beskedet. Trots att det inte bryter mot några regler tänker den svenska ambassaden i Moskva inte hissa någon regnbågsflagga. Sångaren och debattören Rickard Söderbergs kampanj var lovvärd men i slutändan förgäves – på grund av ett land som återigen inte kan ta ställning. 

UD skyller på att man inte vill bryta mot praxis. Men är det något som borde kunna förändra praxis är det väl om landet där ambassaden ligger börjar jaga och fängsla HBTQ-personer? 

Nej, inte ens en sketen flagga kan vi hänga upp. Välkommen till Sverige – landet som sedan vi förhåll oss "neutrala" under andra världskriget ytterst sällan kunnat ta ställning för rena självklarheter. 

Vi velar hit och velar dit. Ena gången går det inte att säga att Kina är en diktatur, andra gången har vi fortsatt sälja vapenmateriel till Saudiarabien. Och nu senast efter den uppmärksammade övervakningsskandalen med NSA och Prism var det Sverige som var ett av två länder (Storbritannien var det andra) som i EU hindrade medlemsländerna från att mötas med USA och ifrågasätta spionaget.

Utrikesminister Carl Bildt (M) hade dessförinnan sagt att NSA-skandalen är en "bekräftelse på den värld som vi vet att vi lever i". Varken mer eller mindre.

Är det kanske egentligen så att vi är på NSA:s sida? På Vladimir Putins? Eller är det så enkelt att vi styrs av människor som är livrädda för vad som kan hända om man faktiskt säger vad man står för? Jag tror på det senare.

Det dröjde sex månader innan Bildt tog ställning mot den ryska antigaylagen. Det var bra och kraftfullt när det väl kom, men det är givetvis för sent. Och en regnbågsflagga på ambassaden i Moskva och konsulatet i St Petersburg hade varit ett tydligare ställningstagande.

Det finns dock lite hopp. Närmare bestämt en specifik minister i den svenska regeringen. I lördags demonstrerade EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) med HBTQ-aktivister i Litauen. Hon gick med i Baltic Prides parad som utsattes för glåpord, hat och äggkastning. Det var första gången någonsin som Pride fick gå på paradgatan i huvudstaden Vilnius.

Ohlsson höll först ett tal, sedan marscherade hon för HBTQ-personers lika rättigheter. Något som borde vara en självklarhet för alla svenska politiker. 

Jag är säker på att svenska medborgare varit stoltare över Sverige i internationella frågor om Ohlsson fått bestämma lite mer. Nu kan vi bara hoppas på att hennes agerande kan smitta av sig på fler statsråd.

Sverige måste styras av människor som kan stå upp för allas rättigheter. Även om det innebär ett ägg eller två i huvudet.