Bianca Meyer: Fick ingen uppfostran när jag var barn

Jag är feminist men jag klär mig ironiskt.

Det är väl klart att feminismen inte sitter i kläderna, jag tycker bara att det är lite roligt att säga så när jag är utmanande klädd. Men vad sitter den i då - feminismen?

Sitter den i antal högskolepoäng i genusvetenskap? Måste man leva som man lär för att få kalla sig feminist eller räcker det med att man håller med i teorin? Jag vet inte.

Jag tror inte att jag fick någon uppfostran som barn.

Jag kan inte minnas att jag blivit utskälld en enda gång. Det blev en bra person av mig i vilket fall.

Jag var alltid snäll mot andra barn, jag uppfostrade mig själv. Däremot fick jag väldigt svårt att hantera frustrationer - en naturlig följd av att aldrig ha fått ett nej antar jag, men det hör inte riktigt hit.

Jag ärvde å andra sidan värderingar av mina föräldrar som jag är tacksam och stolt över. Jag kommer från flera generationer av feminister.

 Jag kallar dem för feminister, inte för att de visste någonting om genus, inte för att de var ute och demonstrerade utan för att de praktiserade jämställdhet.

Min mormors mormor skilde sig från en man som söp för mycket, trots det sociala stigmat en skilsmässa på den tiden innebar.

Min mormor startade eget företag på 50-talet efter att ha överlevt Auschwitz.

Hennes man tyckte det var oanständigt att hon som kvinna arbetade och därför gjorde hon som sin mormor, dumpade honom.

Min mamma hade inte en tanke på att skaffa barn och familj trots att hon var över 30. Hon ville i stället dansa modern dans och läsa psykologi på NYU i New York.

På något vänster blev hon ändå gravid vid 38. Jag kanske är resultatet av en utebliven abort, eller så var det min pappa som pushade på, det hör egentligen inte heller hit.

Min pappas kvinnliga medarbetare har beskrivit honom för mig som den mest jämställde man de någonsin träffat.

– Han var manlig, men det var som om han hade en livmoder också, jag kände mig så jämbördig, säger en av dem.

Trots allt detta har vi inte pratat kvinnohistoria och statistik hemma. Det har snarare handlat om attityd, om en självklar inställning.

Jag själv och många jag känner kallar oss för feminister. När diskussionen kommer upp viftas det minsann med statistik, sylvassa argument och genuspoäng.

Sen går jag hem till min pojkvän som försörjer mig.

Någon går väl och skönhetsopererar sig "för sin egen skull". Någon annan fnissar inställsamt åt den manliga vännens skämt som egentligen inte alls är speciellt roligt, en tredje baktalar den kvinnliga kollegan.

Och plötsligt känns det bara som koketterande. Bara som tomt, politiskt korrekt pladder.

Å andra sidan klarade ju inte ens Simone De Beauvoir att leva upp till sina egna ideal.

Jämför jag mig själv med Simone De Beauvoir? Herre gud. Nu får det vara färdigskrivet.