"Bob Dylan ska hålla sig till skiva"
RECENSION. Nyheter24:s Gustav Gelin var på plats i Globen för att se legedaren Bob Dylans konsert. Det var dessvärre ingen vacker syn.
Bob Dylan, eller Robert Allen Zimmerman som han egentligen heter, föddes den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota.
På sitt samvete har han lägereldsplågor som Blowin' in the wind, Like a rolling Stone, I want you och Just Like a woman.
Dylan har varit gift två gånger. Den 22 november 1965 gifte han sig med Sara Lownds. De fick fyra barn tillsammans, men skilde sig 1977.
Det skulle dröja ända fram till 1985 innan Dylan gifte sig igen. Den här gången med sin bakgrundssångerska Carolyn Dennis. Paret fick en dotter tillsammans. De skilde sig 1992.
Bob Dylan
Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 2
Bob Dylan är en av världshistoriens största låtskrivare, textförfattare och konstnärer, men någon sångare kan ingen längre påstå att han är.
När han på fredagskvällen massakrerade några av världens största textskatter med sitt grävlingslika gläfsande var jag nog inte den enda som skruvade mig i de fullsatta bänkraderna på Globen.
Det är en märklig upplevelse att gå på Dylan-konsert 2011.
***
Dylan växlar som vanligt vilt i låtvalet mellan 60-tal och 2000-tal och betar av såväl lite oväntade To Ramona som klassikern Tangled Up In Blue. Magisk på skiva, men live förstörs den, liksom det mesta som Mr Bob försöker sig på, av att hans röst låter som en bågfil dränkt i två tunnor whiskey.
Mest oväntat är att han gör Make You Feel My Love, låten som fick en nytändning häromåret när brittiska soulundret Adele sjöng in den. Att ens jämföra Adeles sagolika sångröst med Dylans skrovlande är dock lönlöst.
Desolation Row är däremot magisk. Ståpäls och rätt in i hjärtat i alla tio verser och lika många minuter. Men det är också den enda gången jag blir berörd på allvar under konsertens 1,5 timme.
Visst är balladen Forgetful Heart glimrande och Highway 61 Revisited skönt svängig, men det är allra mest det fantastiska kompbandets förtjänst. Bandet är samspelt, lyhört och på alla sätt strålande och bär hela konserten där sångaren och huvudattraktionen saknar sin röst.
När han i avslutningspartiet bränner av All Along The Watchtower, Like A Rolling Stone och Blowin In The Wind borde han ju i teorin slå hela världen på knockout.
I praktiken är det fina arrangemang och i bakgrunden storslagna låtbyggen, men de där textraderna som en växande skara anser värda Nobelpriset är ju inte ens möjliga att urskilja längre.
Det är antagligen emot hela Bob Dylans existens och principer, men någon borde faktiskt skicka honom till en röstcoach snart.
***
Det är på dagen femtio år sedan Bob Dylan gjorde sin allra första konsert för en betalande publik.
Den 4 november 1961 kom 53 gäster till Carnegie Chapter Hall i New York och betalade två dollar var för att se på den nyuppkomne folksångaren. När samme man nu, nyss fyllda 70 år ställer sig med sin svarta hatt i Globen har över 12 000 människor betalat 765 kronor vardera för biljetten.
Det är också hela dilemmat. Att vi som går och ser Bob Dylan 2011 gör det för historien mer än för den musikaliska upplevelsen.
***
Det är nog på skiva Bob Dylan ska hålla sig numera. Om han inte gör något akut åt sin sångröst, för då skulle det funka bra igen. Bandet och musiken håller fortfarande världsklass.
Och det är trots allt en speciell upplevelse att se Bob Dylan ta några danssteg och på hundra meters håll tycka sig urskilja ett litet leende i mungipan på en av de verkligt stora legenderna som finns kvar i livet.
