"Jakt" – på liv och död
En jakthelg går överstyr när djuren plötsligt försvinner och jägarna saknar byten att skjuta. Det är ett sätt att visa vad som händer när man tappar perspektivet och börjar gå över gränser, säger regissören Sarah Gyllenstierna om filmen "Jakt".
Sarah Gyllenstierna bodde i många år i USA och var bland annat produktionsassistent på flera filmer av regissörer som Spike Lee och Forest Whitaker.
Efter att ha jobbat med manus och som regiassistent på flera filmer, samt regisserat kortfilmer, långfilmsdebuterar hon nu med "Jakt".
Sarah Gyllenstiernas film är baserad på boken "Jakt på ett vitt fält" av författaren Mats Wägeus och upplagd som ett slags kammarspel – fast i skogen.
— Det kändes som en chans att skildra en gruppdynamik som kan uppstå just när man hamnar i en bubbla isolerad från omvärlden, förklarar hon.
"Jakt" får biopremiär den 19 april och kommer även att visas inom tävlan på filmfestivalen Tribeca i New York i juni.
När boken gavs ut 1986 skrev kritikerna gillande om det som sågs som Wägeus samhällskritik. Nästan 40 år senare har debattklimatet förändrats till ett mer individuellt perspektiv. Nu kan man i stället tolka historien om tre testosteronstinna män som åker till en stuga i skogen för att jaga och mäta sig med varandra som ett exempel på toxisk maskulinitet.
— Jag har inte fokuserat på just att det är en film om manlighet. För mig handlar det mer om mänsklig dårskap och människans förmåga att överträda gränser och göra saker som är absolut oförlåtliga, säger Sarah Gyllenstierna.
Maktstrukturen
Magnus Krepper spelar Greger, en framgångsrik chef som tar med sig arbetskamraten och den ovane jägaren Alex (Ardalan Esmaili) till en jaktstuga vännen Henrik (Jens Hultén) har tillgång till.
Det börjar bra, bytena fälls och de tre männen kommer nära varandra. Men en dag har djuren försvunnit. Skogen är tom. Fast jakten måste fortsätta.
Magnus Krepper gillade skildringen av gruppdynamik i manuset.
— Vi behöver gruppen. Vi måste förhålla oss till varandra, men det är också det som kan förgöra oss. Om vi följer fel ledare. Då går det åt helvete.
Jagar inte
Vare sig Magnus Krepper eller Jens Hultén hade erfarenhet av jakt innan filminspelningen. Som förberedelse följde de med ut i skogen, utan att skjuta. Men Jens Hultén fascinerades av de noggranna jägarna.
— Jakt behövs för att hålla ner djurstammen, har jag förstått. Så jag fick en enorm respekt och en helt annan förståelse för det.
Men det gav inte mersmak.
— Jag har aldrig jagat, jag ville inte göra lumpen heller. Jag tycker inte om manliga grupperingar. Det är förkastligt, för det skapar så mycket dumheter, säger Jens Hultén.
Under sin tid som kampsportare har han känt sig som en udda fågel i stora manliga gäng.
— Nu umgås jag bara med fina människor, som Magnus. Och såna män. Och då är det ett nöje, säger han och skrattar.
