Tack Kent – men det var fan på tiden
Kent splittras och det är egentligen det bästa som kan hända.
Nyheten slog ner sent i går kväll som en bomb. Kent släpper en mystisk video med referenser till tidigare projekt och musikvideor. En rekviem-video. Ett slutligt besked – sista skivan, sista turnén.
Låt mig berätta om min upplevelse om Kent. Bandet hade spelat ett bra tag innan jag förstod grejen men jag gick på gymnasiet och skivan "Du & jag döden" släpps. Bam. Känslor. Ni som fattar, ni fattar.
Och helt plötsligt öppnades en helt ny värld.
Jag började lyssna på gamla skivor. Från första mer garagerockbaserade debuten till just det senaste albumet på listan. Helt plötsligt var allt jag ville att få en vinterdrog och för någon att sticka hål i min kevlarsjäl.
Kent är Sveriges största rockband genom tiderna med en extrem succéhistoria och låtar som för alltid kommer vara etsade i många människors hjärnor.
Men det är fan dags nu.
I stället för att gråta och sörja – låt oss i stället minnas. Låt oss i stället lyssna på klassiker och kanske starta random Kent-klubbar någon gång per år. För ärligt talat är det näst sista albumet "Tigerdrottningen" ett välskapt album. Men det är ingen klassiker.
Det här var nog det bästa som kunde hända. För när band dör ut som hyfsat ung så kommer folk alltid att minnas en för just det. Det bästa man gjorde är det som finns.
Vem vill se Kent om 30 år? Inte i samma konstellation. Det går inte.
Och det här var väl väntat. Älskling, du som läser det. Vi ska alla en gång dö. Och vi vet och du vet att allt tar slut – låt oss bli dom som försvann.
Tack Kent. Och din musik kommer vila i frid i mina spellistor.
