Bloggarnas kommentarsfält - en nödvändig krigszon

Jag läser att Blondinbella ska flytta ihop med sin kille. Hon har skrivit det i ett inlägg, som till största delen handlar om var de ska flytta. Hon har inte frågat sina läsare om deras åsikter, om de tycker att det är en bra idé eller om de går för fort fram. Om hon kommer att tröttna på Odds smutsiga strumpor i mångmiljonscribbet efter två veckor. 

Men för hennes läsare är det dagens stora diskussion.

Att bloggare behöver sina läsare är givet. Reaktioner är en grundsten i bloggandet. Men nu ska 170 personer veta bättre än Isabella själv. Redan tidigt i kommentarstråden startar ett krig. Men snart glömmer man bort att det är mot Isabellas "impulser" man för det. Snart har man övergått till att hata varandra. Man delar upp sig i två läger, för och emot - och nåde den som förlorar. Man hoppar inte längre på Isabella, man trycker till den som säger emot, och det hårt. 

Det handlar inte bara, och ibland inte alls, om näthat. Det handlar om att kommentarsfältet har blivit ett nytt forum för vissa människor att diskutera. Bli hörda. På något vis socialisera och uttrycka sig. Få lite motstånd. Sällskap. Det är tacksamt, du blir serverad ett ämne att ta ställning till i vilket inlägg som helst - vare sig bloggaren vill provocera eller ej.

"Det måste finnas ett översvämmande behov"

Det är till bloggarnas kommentarsfält de unga kommer för att tycka till. Det måste finnas ett översvämmande behov av att sträcka sig utanför köksbordsdiskussionerna eller skolans tröga paneldebatter. Utanför fikabord och klassrum där kollegor och klasskamrater är föga intresserade av vad någon tycker om det som egentligen inte är viktigt.

I stället vänder sig många till en plats där de vet att det är fritt fram att diskutera sådant som annars inte platsar, eller passar in i en mall av viktigheter och tunga ämnen. 

För här lyssnar alltid någon på vad du har att säga. Även om du är "helt jävla dum i huvudet" för att du inte tycker som någon annan.