Robinson 2024: Vi måste prata om det killarna gjorde på stranden

Ännu en vecka har dammats av i Robinson 2024 och HOPPLA vilket söndagsavsnitt det bjöds på. 

Nu känns det verkligen som att man vant sig vid att gilla lag syd och ogilla lag nord.

Det sjuka är att varje gång det nu går bra för lag syd i tävlingarna så tänker jag på att det i grund och botten är Marcus Håkanssons förtjänst. Detta för att han plockade ihop laget som skulle komma att bli, ja, just nu oslagbart. 

Utöver att de fullkomligt slaktar på alla tävlingar så känns hela laget så otroligt ihopsynkade. Trots att det är starka viljor och personligheter som inte gärna viker ner sig så lyckas de förhandla sig fram till i princip allt? 

I lag nord fortsätter motgångarna att slå som spön i backen och attityden mot varandra är inte den bästa. Och alltså för att give them some slack – om du är tom på bränsle och fortsätter att förlora varenda jävla tävling samtidigt som att du har Charlotta i lägret som hivar iväg dina immuniteter – ja då hade kanske ens egna mungipor också pekat nedåt. 

Efter örådet var vi många som satt i chock. 

Detta efter att ha bevittna Alexander Strandberg förlora sin duell.... Detta har verkligen ingenting med hans motstånd Paul att göra. Men Alexander....killen har alltså dött och återuppstått... som Jesus? Bokstavligen. 

Han säger även strax innan duellen att han vägrar att förlora då hans söner kommer att titta där hemma. 

Nej alltså jag var inte säker på att han skulle vinna – jag var STENSÄKER. Och helvette vilket antiklimax det blev efteråt. Någonting i min magkänsla säger mig ändå att han kommer att stånga sig in på något vänster. Istället fick han skutta i armkrok med Charlotta, Fredrik och Simone back to the Gränsland. 

Men nu till det ännu viktigare detta avsnitt. 

Det var nämligen en scen som fick mig att ställa mig upp och skrika rakt ut. Kan ni gissa vilken?

Jag kan ge några ledtrådar. 

Då Mark är från Irland och inte är så bevandrad inom svensk fotbollshistoria så bestämmer sig Marcus och Gustav sig för att låta honom uppleva några stora händelser – genom att han själv ska vara med och spela upp de kända scenerna. 

När Mark får spela Ravelli under VM 1994 och gör den kända rysar-räddningen varpå killarna slänger sig vrålandes på varandra följt av att de hoppar hoppsasteg längst stranden så TAPPADE JAG DET TOTALT. När Mark och Markus sedan spelade upp scenen där Mellberg och Ljungberg brottades på en träning, då tappade jag det igen. 

Det är någonting så himla fint med dessa främlingar som, om de inte pressats in i detta program, antagligen aldrig hade sprungit på varandra. 

Men här är det, på en öde jävla ö, utan mat eller andra förnödenheter, gassande hetta och sandloppor. Och har det så jävla kul?

Det som gav mig sån gåshud är att man vid en viss sekund kan se när vänskapsband för livet knyts. 

Och detta är ett tillfälle både dom och jag (samt Ravelli) sent kommer att glömma.