Hanna Lidström: Här är 10 saker jag vill säga till er dåliga flickor

För ett tag sedan släppte Birgitta Ohlsson den självbiografiska boken ”Duktiga flickors revanch” som väckt debatt.

Erik Hilmersson på DN hyllar, Ann Charlotte Altstadt på Aftonbladet begår ett brutalt men inte humorbefriat karaktärsmord, och många både killar och tjejer har med en gnutta självgodhet ”kommit ut” som duktiga i sociala medier.

Finast tycker jag Catia Hultquists försvar av slackerrevoltören är i DN: ”Snarare bör man slå ett slag för den olydiga flickan som går sin egen väg och gör vad hon har lust med.”

Jag skulle vilja prata lite om oss olydiga, slarviga, tramsiga och kaxiga flickor. Jag tror att vi också förtjänar hyllas.

Tjejer ska få vara exakt som de är, duktiga eller inte. Det här är inte menat som en kritik mot Ohlsson, utan en förhoppning om att det ska finnas plats för alla sorters tjejer.

Så värst förvånande är det ändå inte när varken en tjej eller en kille är duktig. Och ingen höjer på ögonbrynen när en kille inte är det. Däremot tjejer som är oduktiga men ändå kräver att bli lyssnade till: de kan kasta omkull hela samhällsordningen.

Ni som tar micken på mellanstadiets talangshower och rockar loss trots att ni sjunger förjävligt. Ni som kastar er in i debatter utan att vara experter på ämnet. Ni som får arga tantblickar på tunnelbanan för att ni pratar för högt i telefon. Jag har er rygg.

Att vara duktig i sin roll som politiker är inte särskilt nytt. Det kryllar av duktiga personer i svensk politik. Det finns massvis med folk som är duktiga på att hålla sig till talpunkter, på att ha hård hud och på att inte svara rakt ut på frågor.

Att vara oduktig verkar på många ställen vara framgångsrikt: Donald Trump och Bernie Sanders är personer som jag utan närmare personlighetsutredning skulle klassa som motsatsen mot Ohlssons duktighetsideal. Lite mer ”kör bara kör”- inställning.

Jag har inte en heltäckande förklaring till vad karismatiska ledares framgångar på både vänster och högerkanten egentligen beror på. Men. Jag tror att deras sätt att vara oduktiga på har spelat roll. De känns mer än andra nära sina väljare. Äkta, lite mer ”som oss”.

Det finns något ofrånkomligt kontrollerat i duktigheten. Något distanstagande.

Om alla politiker är duktiga blir politik inte förståelig för andra än duktiga väljare. Och eftersom jag tycker att vår demokrati ska inkludera också de som är snäppet mindre seriösa än Birgitta Ohlsson blir det dominerande duktighetsidealet ett demokratiskt problem. Eller en walk over till sköna och slängiga populister.

Finns det, även i demokratiska och rimliga rörelser, plats för lite garv, glimt i ögat och sårbarhet? Går det att ha skarpa politiker som inte är torrbollar? Kan politik rent av bli en plats för… människor? Jag hoppas det.

Olsson har skrivit ”Duktiga flickors tio budord”, som jag hoppas kommer skänka styrka till många.

Här kommer mina tio budord till alla slarviga, roliga och karismatiska tjejer out there:

1. Var modig. Ingen minns en fegis

2. Var ödmjuk. Du kommer göra miljoner fel. Våga ändra dig, våga be om ursäkt. Blotta halsen.

3. Trots att du inte är duktig, förakta aldrig duktighet. Omge dig med duktiga människor. Men tävla inte mot dem i att vara duktig.

4. Tramsa. Ha glimten i ögat. Försök att inte låta tråkmånsar dra ner dig.

5. Tramsa inte bort dig själv. Ta dig själv på allvar. Kräv att andra tar dig på allvar.

6. Ta dig själv på lagom mycket allvar. Sådär 70 procent är min rekommendation.

7. Låt aldrig folk förväxla din glädje med dumhet.

8. Låt folk bjuda dig på middag när du är pank. Det är inte så farligt.

9. Köp inte för dyra kläder, du kommer ändå spilla mat på dem.

10. Var girig. Kräv ett liv som väger upp för döden.

Ps. Vill du läsa mer om dåliga tjejer har jag skrivit om deras stundande världsövertag tidigare, här om musik och här om tv-serier.

Hanna Lidström