Marcus Birro: Barnen är föräldrarnas ansvar, inte samhällets

Hur uppfostrar man egentligen sina barn? Jag minns när Joakim Thåström fick frågan i någon intervju för en tid sedan. Han svarade att han hoppades att hans barn skulle lära honom lite nya grejer. Så är det ju verkligen. Jag kan ärligt säga att jag garanterat lärt mig mer om mina barn än de lärt sig av mig.

Jag försöker vara en bra pappa. Jag är en så kallad varannan-vecka-farsa så jag lever med det ständigt närvarande dåliga samvetet hela tiden.

Jag tror det där dåliga samvetet är en påminnelse till oss att vara vaksamma och uppmärksamma på vad det är som är på riktigt viktigt i vårt liv. Särskilt vår tid är ju fenomenalt bra på att uppmuntra vår egocentriska ådra.

Ibland när jag hamnar bredvid viktiga människor på tunnelbanan eller på bussen eller på en restaurang (och de pratar högt) så känns det som om ingen människa överhuvudtaget haft en enda plan med någonting innan just dessa människor drog upp sina rötter och flyttade in till Stockholm. Det är häpnadsväckande att lyssna på dem.

Tidigare var det alltid män som snackade så här, som spelade innebandy och slog varandra på smalbenen med plastklubbor istället för att tala om känslor, som satt bredbent i bastun och talade om sina barn istället för att vara med dem och lite lätt överlägset kunde luta sig mot en husknut och snacka bort någon anställd eller kompanjon i mobiltelefonen.

Men i den heliga jämställdhetens namn hör jag allt oftare kvinnor falla i samma fälla. Ibland får jag lust att berätta för dem att kyrkogården är full av folk med storslagna drömmar, med odödliga planer, med mål, framgångar och skandaler.

Jag skyller inte heller på alla andra.

Jag är likadan. Mitt arbete är heligt för mig. Mitt skrivande räddar mitt liv på daglig basis.

2006 var jag med om att förlora två för tidigt födda barn under loppet av sex månader.

I maj 2006 föddes Dante. Han dog några sekunder efter födseln. Jag höll honom i min famn medan han kallnade. Han var lik mig. Hans slutna ögon var så rena, så vackra, men omtöcknade, som om han krigat sig ut ur världen.

Eller in i den.

I oktober 2006 förlorade vi hans syster. Hon krystades ut i en plåtburk som det stod ”Tillhör Landstinget” på. Men jag höll henne i handen sedan. Liten, så väldigt liten. Men en människa i vardande.

Allt detta förändrade mitt liv i grunden. Jag är en annan människa än jag var innan allt det där hände. Kanske har det som hände påverkat mig i min syn på föräldraskapet. Förlusten av de två barnen sänkte tonen hos mig.

Det händer fortfarande att jag vaknar på natten och ställer mig och ser på mina barn och tänker ”Ni är från himlen sända eftersom kärleken är så fri från krav eller eftergifter. Jag har inte varit särskilt bra på någonting i det här livet. Jag har snavat mot allting. Det är som om världen vore en knut jag inte får upp. Men ni visade mig något fantastiskt. Ni visade mig att världen redan ligger öppen, att den där knuten är min egen, dess hårda knut sitter på insidan av mig och när ni är nära så är det som att dra i presentsnören och se allting enkelt öppna sig. Era ögon som portar mot en annan, bättre värld. En annan värld men ändå samma. Era fotsteg löper alltid framåt, aldrig bakåt. Era skratt är som ljudet av tusen envisa tungor av eld. Ni lever för mig, med mig, av mig. Ni rör er i era cirklar och allt ni rör vid blir ljusblå himmel, blir azurblåa vågor, solbelysta stränder, dungar av kvitter, rådjur i gryningen.”

Men jag är fortfarande en väldigt dålig förälder. Jag vet inte hur man gör. Jag försöker härma andra vuxna som jag sett på film, eller minnas min pappa hur han var när jag var liten men han är en lika obotlig romantiker nu också, snart 77 år gammal, som han var när vi växte upp där i vårt mögelskadade radhus i en förort till Göteborg.

Nu lever han i ett kollektiv i Göteborg och dricker rödvin medan han nynnar på Mikael Wiehe medan han rör om i den italienska grytan på spisen. Jag älskar honom så väldigt mycket men någon verklig och egentlig far vet jag inte om han någonsin varit.

Det är ett svårt och stort steg detta att faktiskt bli vuxen på riktigt, på det där manliga, faderliga, myndiga, bestämda men varma sättet som en del män verkar så briljanta på. Hur och var har de lärt sig det?

Det har blivit bättre. Jag har insett att jag inte gör mina barn en tjänst om jag bara slarvar runt och är polare med dem.

Jag behöver vara den som kritar upp deras tillvaro, som sätter de berömda gränserna, som förmedlar värme, tolerans, solidaritet med andra, och som gör det genom att berätta att det finns en liten, röd punkt längst inne i oss alla.

En punkt som vet vad som är rätt och vad som är fel och jag tror att redan och även barnen känner den där punkten, men de behöver få hjälp att gräva fram den. Och det kan inget samhälle, skola, förskola eller myndighet göra. Det är enbart föräldrarnas ansvar.

För någon vecka sedan hörde jag en socialdemokratisk ungdomspolitiker skylla på ”trångboddheten” i samband med kravallerna i Rinkeby. Som om det får ungdomar att gå ut och bränna bilar och kasta stenar på polisen.

Man borde kunna anmäla en förälder som upprepade gånger helt enkelt skiter i sina egna barn så till den grad.

Jag känner folk som arbetar som lärare i Stockholm och de blir ofta uppringda av arga föräldrar som mer eller mindre kräver att lärarna ska uppfostra deras barn. Det är dock inte skolans uppgift. Det är min uppgift som förälder att vägleda mina barn i den sörja som är vår samtid.

Det är faktiskt ett av tillvarons tuffaste utmaningar och jag har äntligen börjat inse att det är en stor nåd, en ynnest och ett vackert privilegium att vara en far åt mina barn och inte endast en skön polare som aldrig sätter några gränser åt något håll alls.

Samma vatten i samma flod. Samma hjärta, samma blod. Vi står i striden tillsammans.

Marcus Birro