Ida, 21: Låt Noora vara den duktiga flickan som inte lyckas hålla uppe sin fasad

Analyserna av ungdomsserien Skam har regnat över oss den senaste tiden. Först lyftes serien som en fantastisk skildring av ungdomars liv på ett verklighetstroget sätt. Alla som hade sett Skam älskade Skam. Sen kom kritikerna.

Nu senast menar Zara Kjellner i Expressen att serien, och framförallt karaktären Noora, inte alls är så feministisk som den hyllats för. Hon menar att Noora representerar ett ouppnåeligt ideal vilket gör hennes popularitet problematisk. Hon är vit, hon är smalast i tjejgänget och hon är den som blir uppraggad av den populäraste killen på skolan, William.

Att Noora levt med ätstörningar sedan hon var 13 år, och lyckats dölja det för sina vänner, nämner Kjellner som ett bevis på att Nooras karaktär endast handlar om ”yta”. Det är som att Zara Kjellner inte har sett samma serie som jag.

Vi känner igen oss i Noora, och i resten av Skam, för att det är på riktigt. Inte för att karaktärerna är feministiska genier. Karaktärernas komplexa bakgrunder visar på ett djup som finns hos varje tonåring, inte bara på Hartvig Nissens Vidaregåendeskole i Oslo. Det är just genom att visa på karaktärernas imperfektion som Skam utstrålar perfektion.

I säsong två, alltså Nooras säsong, får vi se hur den yta som hon håller hårt kontrollerad krackelerar. I takt med att hon mår allt sämre faller hon in i destruktiva mönster.

Hennes ätstörning är inte det tydligaste temat i serien, men för den som känner igen sig i de destruktiva tankarna kring mat slår meningen ”kroppen din trenger potet” (”din kropp behöver potatis”) rakt i magen. Samma sak när Noora skäller ut sin rumskamrat som hindrar henne från att äta sina fiskekakor på utsatt tid.

Men det är inte bara Kjellners tolkning, eller brist på tolkning, av Nooras historia och ätstörning som skaver hos mig. Det är också kravet på att Skam ska vara en ”perfekt” feministisk serie som många kritiker visar uttryck för.

Det finns en skev uppfattning om att all kultur som handlar om unga tjejer måste vara perfekta ur ett feministiskt perspektiv. Unga kvinnliga karaktärer måste vara bra förebilder på alla sätt, annars är de inte värda att hylla. Tänk om vi skulle ägna lika mycket tid åt att analysera de manliga ikonerna Batman och Iron Mans feministiska gärning (eller grabbgänget i Skam för den delen).

I vardagen och i äktheten lyfter skaparna av Skam skickligt viktiga ämnen. Ett besök hos skolsköterskan berättar att det finns en skillnad mellan ägglossningstest och graviditetstest.

Ett lunchsamtal mellan karaktärerna Magnus och Isak förklarar att den som är bipolär är inte galen, den är bipolär. Självklart är det fantastiskt att de som går på gymnasiet idag kan se Skam och förstå mer om ätstörningar, psykisk ohälsa och feminism.

Jag är den första att erkänna att kulturen påverkar och formar allas vår bild av samhället. Just därför är det så viktigt att Noora tillåts vara den där duktiga flickan som inte lyckas hålla uppe sin fasad.

Jag har pratat med så gott som alla jag träffat den senaste tiden om serien. På jobbet, med vänner, i plugget - överallt har vi diskuterat Skam.

Vi har känt igen oss i Nooras kontrollerade yta som till slut spricker, i Evas ensamhet och kärleksångest. Vi har sett före detta pojkvänner i William.

Skam är revolutionerande för att det är den första serien att skildra ungas liv precis som det är.

Det är äkta. Det är naket. Och det är i den nakenheten vi hittar oss själva, inte i Nooras skarpa feministiska analyser.

Ida Harju Håkansson