Människor som bajsar på gatan låser vi in – hundar som gör samma sak gullas det med

När jag var liten fanns en tant som brukade promenera runt Mariatorget med en jättesköldpadda i koppel. Vi barn älskade såklart Sköldis, ett exotiskt djur bra mycket festligare än stadens alla gläfsande hundar. Det var upplyftande med en lugn och beräknelig varelse, inte minst för mig som bar på en obotlig hundrädsla.

Genom ett barns ofiltrerade ögon var den inte konstigare än de pälsklädda varelser som övriga människor spatserade runt med och talade till som en jämlike. Men många vuxna satte take away-kaffet i vrångstrupen. ”En livs levande sköldpadda i koppel – onaturligt!”

I år har debatten kring nyårsraketer varit större än någonsin. Ungdomar kastar smällare på ambulanspersonal, folk spränger bort både näsor och ögon och landets alla pensionärer drabbas av hjärtinfarkter som följd av firandet inför det nya året. Men mest synd är det ändå om en grupp: hundstackarna. Dessa förmänskligade hårbollar som inte bara talar människospråk utan helst också ska ha en egen sittplats i kollektivtrafiken.

Men hur kommer det sig egentligen att vi valt att sätta dessa bajsspridande vilddjur på piedestal så högt över alla andra levande ting att vi behandlar dem som våra egna familjemedlemmar? Hur kommer det sig att samma människor som gör sina Facebook-väggar till protestplakat mot att stänga in jättefiskar i en glastank på SeaWorld inte har något problem med att lämna sin lurviga prins ensam i en inrökt etta i Bandhagen i åtta timmar medan matte är på jobbet? Byrackan kommer knappast se på Dr. Phil och röka Blend i favoritfåtöljen medan du är och knegar.

Jag minns tydligt en decemberdag för drygt 15 år sedan. Jag och en kompis åker pulka i Skinnarviksparken och när vi susar ner för backen märker vi plötsligt att någon springer efter oss. Flåset kommer närmare och när vi når backens slut slänger sig skuggestalten över oss och river besinningslöst sönder min väns sprillans nya dyrgrip till vinterjacka samtidigt som vi båda dränks i saliv från gärningsmannens viftande tunga.

Nu handlar inte den här historien om en förrymd galning från Säter utan om Bamse – mattes prins. ”Han vill bara hälsa” var förklaringen då. Samma sak fick jag höra när mitt favoritgosedjur slets i bitar av släktens schnauzer, och när jag stod uppträngd i en port på Hornsgatan öga mot öga med en rabiat pitbull. ”Han vill bara hälsa”. ”Han är så busig”. ”Han blir exalterad när du rör dig så snabbt”. Ursäkterna är många.

Människor som väljer att hoppa på någon som rör sig för fort (eller människor som bajsar offentligt för den delen) låses in på mentalsjukhus, så frågan är varför dessa vilddjur som annars alltid behandlas som jämlikar får leva rövare med ursäkten att ”de bara vill hälsa”.

Det är väl självklart att Bamse bara vill hälsa, för Bamse är en hund och han förstår inte bättre, men att vi högintelligenta varelser går runt med ett djur som levereras med varningstexten ”Kolla hen inte i ögonen” i ett snöre, mitt bland lekande barn, känns som ett lika förlegat koncept som häst och vagn och monarkin. Jag kan höra ljudet av tusentals arga villa-vovve-volvo-ägare skandera ”MEN INTE ALLA HUNDAR!”.

Nu har det gått 15 år sen jag sist såg den kutryggiga gumman och Sköldis. Kanske har hon lämnat oss för en bättre plats. Kanske fick Sköldis flytta in hos Skansen-Jonas och spendera sina sista år i en glasbur framför snoriga skolungdomar. En sak är iallafall säker; han springer inte runt i Skinnarviksparken och river sönder Canada Goose-jackor.

Cornelis Rikken