Julen tar fram det absolut sämsta i oss: girighet
Ulf Rådberg: "Paketen fyllde mig med äckel till den grad att jag var tvungen att titta bort. Jag kunde inte förstå hur jag blivit så uppfylld av glädje av ett par paket".
Ulf Rådberg är 21 år och student.
Läs mer om honom på hans blogg: enlångmanpåresa.se.
”Ska vi inte öppna julklapparna snart?” tanken flög igenom mitt medvetande som en otålighetens pil.
Runt bordet satt vi – jag, min flickvän och hela hennes familj – alla tillbakalutade i sina stolar med avskrapade tallrikar framför sig. Strax bakom mig stod julgranen placerad och under den, en monstruös hög med paket; mitt ibland alla paket stack huvudet av en liten jultomtestaty fram och jag kunde undgå att tänka att tomten gått in i väggen av utbrändhet och drunknat i alla paket.
Likt ett barn hamnade blicken gång på gång på paketen. Frustrerad på mig själv rätade ryggen och vände mig bort från julgranen.
”Jag är ju ändå 21 år gammal. Att ha tålamod nog att vänta på presentöppning borde jag väl ändå kunna ha.” tänkte jag och nickade instämmande till en kommentar om något viktigt ämne jag inte följt med i.
Så lyckades jag distrahera mig från paketen och en halvtimme senare ryckte jag till när det basunerades ut att det var dags för julklappsutdelning. Åter igen vaknade barnet i mig till liv. Pupillerna vidgades och pulsen slog allt snabbare. ”Är det dags nu?” tänkte jag.
Från bordet hade alla nu förflyttat sig till andra hörnet av rummet där en stor soffa och några fåtöljer var placerade. En kanna med saft och en assiett med småkakor fick utgöra tilltugget. Min flickväns mamma var julklappsutdelare och en efter en fick alla sitt första paket.
”När kommer mitt paket?” tänkte jag och kände otåligheten komma tillbaka. Jag försökte le mot de andra när de öppnade sina paket men det enda jag kunde tänka på var när mitt skulle komma. Nu hjälpte det inte att försökte distansera sig, jag var fast i barnets sjuka förväntan.
Så plötsligt hörde jag mitt namn ropas ut och såg ett paket komma farandes i luften. Jag fångade det och höll det framför mig som en smaragd. I samma ögonblick kom jag att tänka på figuren Gollum i filmen Sagan Om Ringen och hörde för mitt inre hans väsande röst ropa ”My precious!”.
Det kändes som om jag hade klor när jag öppnade paketet. Likt en reptil som slet sönder sitt byte, slet jag upp presentpappret och såg det blottade innanmätet därunder. Svetlana Aleksijevitjs bok ”Zinkpojkar” var min första julklapp.
En underlig känsla av ägande och belåtenhet fyllde min kropp som om boken på något sätt smälte samman med min personlighet och gav den ett ytterligare värde. Återigen hörde jag Gollums röst väsa i bakgrunden.
”My precious!”
I samma stil fortsatte kvällen; namn ropades upp, paket flög i luften för att sedan sprättas upp med reptilfingrar och gång på gång kände jag denna underligt behagliga känsla av ägande när jag fick ett paket.
När utdelningen var klar gick jag med min trofé i famnen; lite böcker, ett par mjukisbyxor och en fonduegryta. En slags avmattad förnöjsamhet fyllde mig. Men sakta tonades även den av. När jag låg i sängen och tittade på högen av presenter, började jag känna mig äcklig istället. För presenterna kände jag ingenting; de var döda objekt som helt saknade innebörd för mig. En slags girighetens baksmälla kickade in.
”Åh fy fan!” hörde jag mig själv mumla.
”Vad är det?” frågade min flickvän förvånat.
”Äsch ingenting!” svarade jag och skämdes en aning.
Paketen fyllde mig med äckel till den grad att jag var tvungen att titta bort. Jag kunde inte förstå hur jag blivit så uppfylld av glädje av ett par paket. Att jag nästan, på något sätt, kopplade presenterna till mitt egenvärde och kände mig som en rikare person av dem.
I baksmällan av den tidigare euforin kände jag nu en bottenlös tomhet. Den dödhet som presenterna utstrålade smittade av sig på allt annat omkring mig. Allting fick ett sken av meningslöshet. Det var inte förrän min tjej knuffade till mig och skrattade, som jag rycktes ur den gråa dimman.
”Vad ligger du och ser så allvarlig ut för?” frågade hon.
”Gör jag. Oj då!” svarade jag och log tillbaka mot henne medan tillvaron fick tillbaka sin betydelse igen.
”Vad skönt.” tänkte jag och pustade ut. ”Livet kanske inte är så meningslöst trots allt. Så länge jag håller mig borta från alla jäkla paket.”
Hånfullt log jag mot presenthögen innan jag vände mig om kysste min flickvän; jag hade gått segrande ur kampen med de materiella tingens lockelse.
