Bea, 26: Nej, jag vill inte mysa med din bebis
Beatrice Färdigs: "Så när jag säger att jag inte gillar barn betyder inte det att jag tycker illa om dem, det finns bara inte något annat sätt att förklara varför jag inte blir hysterisk när jag får syn på en bebis".
Beatrice Färdigs är en 26-årig lastbilschaufför, etnologistudent, feminist och antirasist. Hon bor i Furuvik.
Jag hatar inte barn. Jag gör faktiskt inte det. Det är bara det att jag inte automatiskt älskar alla barn bara för att de just är barn. På samma sätt som jag inte älskar pensionärer, tonåringar eller medelålders människor.
De är liksom små människor, om än rätt högljudda (åtminstone på tåg) och så ska de alltid sitta i knä av någon outgrundlig anledning. Jag kan fascineras av deras sätt att se på världen och deras ologiska slutledningsförmåga men det gör inte att jag älskar dem alla.
Så när jag säger att jag inte gillar barn betyder inte det att jag tycker illa om dem, det finns bara inte något annat sätt att förklara varför jag inte blir hysterisk när jag får syn på en bebis. Jag tycker om vissa barn, på samma sätt som jag tycker om vissa vuxna människor.
Jag blir rätt tafatt omkring dem, vet inte riktig vad jag ska göra eller säga. För om jag inte gullar känns det som att blickar kan döda. Liksom vad är det för fel på den här kvinnan som inte får tindrande ögon så fort hon får en unge i knät?
Och när jag yttrar de där orden, då är det som att himlen går från ljust blå till svart. Det blir så där obehagligt tyst. Sen när alla hämtat sig från chocken så brukar det låta ungefär så här "Det kommer med tiden. Jag sa också så när jag var ung. Du ska se, du kommer bli normal du med".
Man ska aldrig säga aldrig. Det har jag gjort många gånger. Jag skulle aldrig kunna bo i Stockholm, jag ska aldrig köpa hus, jag ska aldrig plugga vidare efter gymnasiet. Nu med facit i hand så är liksom alla de grejorna gjorda, och jag har älskat dem alla.
Men fram till och med idag så har jag aldrig känt något behov av att skaffa barn. Faktiskt inte det minsta. När jag byggdes kanske den biologiska klockan var slut på lagret så jag blev utan. Och jag fattar faktiskt inte hur en så privat fråga kan anses vara så okej att ställa.
Vissa kanske försöker men inte kan, andra kanske inte vill, någon kanske känner att det har du faktiskt inte ett dugg med att göra, några par kanske lever i en rätt skakig relation eller med mycket dålig ekonomi så att det liksom inte är läge.
Liksom, vad är det för fråga att ställa egentligen? Varför inte bara fråga om man ligger regelbundet? Det är ju ändå så de flesta barn blir till.
Jag antar att det jag egentligen vill ha sagt är att jag ber er att sluta ta föregivet att jag avgudar barn bara för att jag är en kvinna i mina bästa år. Och sluta tro att jag har någonting emot barn bara för att jag inte avgudar dem.
Jag gläds med dig när du håller ditt underverk i dina armar och jag sörjer med dig som fortfarande kämpar. Jag är inte en dålig, onormal och känslolös person bara för att barn inte är meningen med mitt liv.
