Karin Hallberg: Nu vet jag att Sveriges regering struntar i mina rättigheter

Första gången jag engagerade mig partipolitiskt var för ungefär fem år sedan. Jag gick med i Miljöpartiet och blev aktiv inom Grön Ungdom. Jag har varit aktiv inom partiet under olika perioder de senaste fem åren och under de åren så har jag suttit som styrelseledamot i Grön Ungdom Kalmar och Miljöpartiet Kalmar kommun och har varit språkrör för Grön Ungdom Kalmar.

Jag har varit ombud på RÅM (riksårsmötet för Grön Ungdom) och Miljöpartiets kongress. Jag har försökt gå genom alla de ”rätta” kanalerna. Jag har försökt lyfta frågan men ingen i mitt parti eller i något av riksdagspartierna har orkat lyfta frågan. Så i måndags begick jag min första kriminella handling. Jag var med på ockupationen av socialstyrelsen i Stockholm.

Transförsvaret är en förening som jobbar för att förbättra transpersoners rättigheter i Sverige och världen. De skrev ett manifest, ett ultimatum, med 13 krav på hur transpersoners rättigheter skulle förbättras i Sverige.

Detta ultimatum skickades ut till makthavare, politiker, för en månad och två dagar sen. Efter en månad så hade ultimatumet inte fått någon respons från regering eller riksdag så i måndags, den 21/11-2016, tog vi till handling, vi demonstrerade på medborgarplatsen och gick sedan tillsammans till socialstyrelsen och ockuperade en del av deras lokaler.

Vårt krav för att lämna var enkelt, vi ville få kontakt med någon som har ansvar och makt gällande transpersoners rättigheter i Sverige. Mer specifikt så krävde vi att regeringen antingen skulle uppfylla våra krav eller ge oss ett löfte om att uppfylla våra krav om basala mänskliga rättigheter eller att vi skulle få samtala med jämställhetsministern, Åsa Regner, folkhälsoministern, Gabriel Wikström eller statsministern, Stefan Löfven.

Vi intog socialstyrelsen ungefär klockan ett och när det närmade sig stängning, alltså fyra timmar senare, så hade inga riksdagspartier ens gått ut och kommenterat händelsen. Istället så tillkallades polisen och någon timme senare så rullade tre pikébussar och två personbilar fyllda med poliser, batonger och pepparsprej in för att dra ut oss 15 demonstranter som hade vågat stanna kvar efter stängning trots hot om åtal för olaga intrång och ohörsamhet mot ordningsmakt.

Vår demonstration var hela tiden fredlig och vi stretade inte ens emot då poliserna bar och slet ut oss ur byggnaden. Trots detta var poliserna hånfulla, sa till en av oss att inte filma, släppte ned mig med ansiktet mot golvet så att mina glasögon gick sönder och skrattade då de leggade och fotade oss efter att vi burits ut.

När jag kom hem skakad och ledsen över bristen på respekt från polismyndigheten, staten, och bristen på stöd från mitt parti så skrev jag till Grön Ungdoms språkrör och sammankallande och frågade om vår förbundsstyrelse inte skulle gå ut och stötta aktionen.

Jag fick svaret att de skulle återkomma imorgon. Så när jag vaknade igår så hoppades jag verkligen att jag skulle vakna till nyheter om att något riksdagsparti eller deras ungdomsförbund hade uttryckt stöd för vår aktion och att frågan faktiskt skulle tas upp på riksdagsnivå. Istället vaknade jag till ännu mer kvävande tystnad.

Så nu sitter jag här med en stark känsla av kärlek till alla de syskon som stod vid min sida i kampen om våra rättigheter men jag sitter också här med en enorm känsla av övergivenhet, hopplöshet och tomhet. Jag har alltid trott på vårt demokratiska system, jag har trott på att våra folkvalda politiker sitter vid makten för att föra vår talan. Jag har trott att jag är skyddad, trygg.

Jag förstår att det kanske låter naivt, men jag har trott att det är möjligt att kräva mänskliga rättigheter. Idag så vet jag inte längre.

Vi tog till handling i måndags på grund av att vår stats lagar och regler leder till att vi, transpersoner, mördas och tar våra liv.

Vi gav våra själar och hjärtan i måndags. Då trodde jag att de skulle bry sig om vårt skrik på hjälp, idag vet jag att så inte är fallet. För nu sitter jag här i väntan på dagsböter, med trasiga glasögon och med vetskapen om att min regering inte är min regering.

Karin Hallberg

--

Karin Hallberg har tidigare berättat om hur hen blir felkönad inom Miljöpartiet. Läs den artikeln här.

I söndags var det Transgender Day of Remembrance – läs den här artikeln som vi publicerade i samband med det.