Armin, 20: När vi hjälper IS-krigare spottar vi alla som flyr i ansiktet
Armin Salimi: "Det handlar om att indirekt stödja de som kämpar för kalifatet och den Islamiska Staten, och det gör mig illamående."
Armin Salimi är 20 år gammal och beskriver sig själv som politiskt oberoende.
(Detta är en replik på Julius Eberhards debattartikel om att hjälpa avhoppade jihadister)
Nej. Vi ska inte hjälpa avhoppande IS terrorister.
Jag tror nog att jag snackar för de flesta när jag säger att jag nästan satte kaffet i vrångstrupen när jag fick höra att Sverige vill hjälpa IS-terrorister att rehabiliteras tillbaks till samhället.
Sverige som på 30-talet valde att hjälpa Nazityskland genom att förse dem med järnmalm vill nu bistå avhoppare ifrån Islamiska Staten. Varför, Sverige?
Jag drar denna parallell för att jag tycker att Sverige verkar ha försmak för att ta förövarens sida, inte offret. Detta är tyvärr långt ifrån första gången. Undrar hur stolta vi kommer vara i framtiden om/när IS är besegrat. Vad gjorde vi? Var vi på terroristerna eller offrens sida?
Att åka ned till Irak för att strida för Islamiska Staten är inte som att snatta eller råna någon. Man åker ned för att man är ideologiskt övertygad om att störta den västerländska demokratin. Hur kan någon tro att dessa människor kan rehabiliteras?
När de allierade hade intagit Berlin under andra världskriget så bestod motståndet de stötte på främst utav barnsoldater som kämpade för sin ledare till döden. Dom var för hjärntvättade för att kunna rehabiliteras. En kula var det enda botemedlet mot nazismen. Varför tror denna miljöpartist att det är möjligt att rehabilitera IS soldater?
Vid detta laget så borde det vara rätt så självklart för medelsvensson att fatta att IS gör rätt så galna saker, right?
Som när de sänkte några soldater i en bur ned i vattnet så att de drunkna, när de eldade upp en människa i en bur levande, när de släpa en människa längs marken tills han dog eller som när de skar halsen av deras offer. Listan kan göras lång.
Nazityskland och Islamiska staten må vara rätt så olika. Sveriges löjligt pragmatiska människosyn är dock oroväckande. Nazisterna mördade, avrättade och utplånade nästan ett helt folk från jordens yta. Det judiska folket. Islamiska Staten tänker inte sluta förrän de har utplånat alla som har ”fel tro” och de otrogna antingen konverterats eller mördats.
Sverige vill nu hjälpa dessa människor genom att hjälpa dom in i arbetsmarknaden, tillbaks till samhället och hjälp med att skaffa bostad. Detta motiverar dom med att kriminella borde rehabiliteras i stället för att straffas. De jämför med andra ord rånare med folk som åkt ned och stridit med Islamiska Staten som om de vore vilket brott som helst.
Under Nürnbergrättegångarna dömdes krigsbrottslingar antingen till långa fängelsestraff eller döden. Eftersom Sverige redan tar ett stort ansvar för att hjälpa flyktingar så borde dessa IS krigare snarast deporteras till deras hemländer där de kan ställas inför rätta för sina brott.
Allt annat är att spotta alla dessa människor som försöker fly undan IS terror i ansiktet.
Även om det kan finnas något sätt att rehabilitera dessa människor så undrar jag varför den svenska staten vill göra dessa prioriteringar? I mina ögon handlar det inte om att hjälpa kriminella. Det handlar om att indirekt stödja de som kämpar för kalifatet och den Islamiska staten, och det gör mig illamående.
