Jag har flera kompisar – klart jag kan ha flera pojkvänner
Debattören: Det vackraste som finns är att få älska en annan människa, måste vi ha en lagbok över hur?
Sedan jag har vart liten har min omgivning sagt till mig ”När du och din framtida man gör det", "När ni köper det" eller "När ni reser dit”. Det är inte bara att jag blivit uppfostrad i att monogami är det enda alternativet, det är också att jag anses lite finare ifall jag inte ”ligger runt” och det absolut bästa hade vart att vänta tills giftemål – då har jag vart riktigt snäll.
Varför kan vi inte bara älska varandra och sluta fokusera på ägandet utav en annan människa eller relation?
Vi leker med tanken att du alltid skulle bli svartsjuk när din bästa kompis skaffade sig en ny vän, att du då missunnade dem. Det är inte socialt accepterat! Men om din partner hade träffat nya älskare hade det kallats otrohet.
Vad vi är rädda för är att bli utbytbara, det är en hemsk känsla att känna sig utnyttjad och bortkastad när ens syfte är uppfyllt. Vi är rädda att förlora den/dem vi älskar, och vad vi gör då är att vi sluter en exklusivitet till varandra för att försäkra oss om att vi vet vart vi har de vi älskar.
Det som är så fint med relationer är att varje enskild relation är unik, det du och jag har kommer jag eller du aldrig ha med någon annan och det du har med någon annan kommer aldrig vi ha. Men det går alltid att försöka efterlikna en statisk känsla av en relation genom att säga ”Vi är tillsammans”, ”Vi är förlovade” eller ”Vi är gifta”.
Måste vi sätta etikett på det som är absolut svåraste att sätta etikett på och vad fyller det för funktion mer än att visa vårt ägande gentemot våra medmänniskor? Vi måste omedelbart sluta upp med detta trofésamhälle som inte fyller en riktig funktion.
Varför ska jag behöva sätta en etikett på mina känslor när jag inte vet vad jag känner i morgon? Måste jag göra det för att inte förlora dig?
Nu låter det som att jag är helt frisläppt i mina tankar och relationer, det är jag inte, inte än i alla fall. Förhoppningsvis snart! Jag har vart svartsjuk så många gånger att jag skäms över mig själv och när jag kollar på vad som hände varje gång jag vart svartsjuk var att relationen upplöstes, ibland gled vi isär och ibland var någon av oss tvungna att avsluta relationen.
Vet ni vad som är synd? Att jag har förlorat fina människor ur mitt liv på grund av konservativt tänkande och osäkerhet. Jag vill tro att om vi levde i ett samhälle där alla fick älska varandra gränslöst utan obligationer och krav på relationer skulle resultera i färre krossade hjärtan och ”Hejdå, vi ses aldrig mer”.
Biologiskt vis är mannen skapad för att skydda och kvinnan för att producera – förutsättningarna är annorlunda i dag och det kanske är dags att ifrågasätta tvåsamheten som ett självklart alternativ.
Det vackraste som finns är att få älska en annan människa, måste vi ha en lagbok över hur?
