Nej, jämställdheten har inte kommit långt – här är varför
Debattören: Har vi verkligen kommit så långt i den feministiska kampen sen jag föddes för bara 26-år sedan? Nej, vi har ju inte det.
Ottilia Thorsson är journalist och bor i Göteborg.
“I said there’s something bout the bad boys that makes the good girls fall in love”
På scenen står Zara Larsson och sjunger låten “Bad Boys”. Runt omkring står fansen som täcker hela plattformen vid stora scenen på Liseberg i Göteborg. Människor sjunger med och dansar till låten och den fantastiska texten samtidigt som några gråter och sträcker upp sina händer i takt med musiken.
Ja, konserten är fullkomligt maxad för ett fan helt enkelt. Jag tänker på hur mäktigt det egentligen är, hur Zara Larsson och hennes musik sänder ut en styrka och ett feministiskt mod som avspeglas starkt i hennes artisteri.
Men i all eufori på bussen hem från konserten väcks en ilska inom mig. Mitt emot mig på bussen sitter det tre ungdomar som diskuterar kring hur långt feminismen egentligen har kommit. En kille i umgänget säger något i stil med “ja, men jämställdheten har ju faktiskt kommit långt om man jämför med långt tillbaka”, de två andra tjejerna sitter tysta och kollar ner i sina mobiler och jag kan verkligen relatera till deras situation där och då.
En snubbe säger något, en till snubbe som vanligt ska ha första och sista ordet i den feministiska debatten. Samtidigt som han just säger den där meningen sätts mina tankar igång. Har vi verkligen kommit så långt i den feministiska kampen sen jag föddes för bara 26-år sedan? Nej, vi har ju inte det. I det stora hela står vi kvar och stampar i en brutalt ojämställd och orättvis värld.
Jag tänker på hur mycket hat som människor har spytt ut kring Zara Larsson och hennes åsikter kring kvinnofrågan och feminismen vilket får mig att känna en stark avsky mot våran patriarkala värld. Jag tänker dels på min mamma, på hur hon har tampas med ojämställdheten i alla år och på hur jag och alla andra kvinnor kommer att göra det antagligen i resten av våra liv.
Varför har vi inte kommit längre än så här? Varför blir vi fortfarande i ifrågasatta som feminister och varför ställs den mest idiotiska frågan som finns fortfarande 2016; “Är du feminist?”, vem är inte feminist? Jo, tyvärr det finns det en del människor som inte är det mest självklara på jorden, just att vara en feminist.
Vad är det som i det ordet som väcker en sådan avsky? I slutändan relaterar jag till mig själv och hur jag själv har fått en enorm power av Zara Larssons musik och som feministisk förebild. Men samtidigt tänker jag på fansen. Ja, de osäkra 17-åringarna ute i publiken, hur stärkta dom faktiskt lär bli som feminister och unga tjejer av hennes låtar och hennes mod att kämpa mot patriarkatet och kvinnoförtrycket, vilka positiva signaler och styrka som det faktiskt sänder ut.
Alla borde inse att det är musiker och människor som Zara Larsson som faktiskt driver den feministiska kampen framåt, det är genom mod som vi driver kampen mot patriarkatet. Mod och styrka från andra kvinnor där vi stöttar varandra och kämpar mot det patriarkala förtrycket, för modet och styrkan målar av sig på andra och medför en enorm kraft.
Men i publikhavet står vi fortfarande kvar och kämpar, vi fortsätter att kämpa för ett samhälle fritt från ett patriarkat som styr våra liv och en vacker dag kommer det existera människor på denna jorden som är fria från allt som heter patriarkat. Men tills dess tänker vi fortsätta att kämpa där ute i publikhavet, tillsammans mot den patriarkala verkligheten.
Klart slut, från den feministiska reportern i publikhavet.
