Alice, 16: Ta bort idrott som obligatoriskt ämne i gymnasiet

Hela Sverige verkar ha drabbats av Wellness-syndromet. Det handlar inte längre bara om etablissemanget. Från Ystad till Haparanda tränas det, som aldrig förr äts det kvarg efter överdosering av proteinshakes och som aldrig förr är vi oproportionerligt angelägna om att uppfostra varandra på detta område.

De frälsta kvarg-entusiasterna hetsar i inlägg efter inlägg om hur skolresultaten skulle skjuta likt en komet, bara vi inför mer av Idrott och hälsa på obligatorisk undervisningstid.

Nonchalant predikar de om hur mycket bättre alla okunniga, lata tjockisar i det här landet skulle må om de bara "kom igång!". Lite tvång har aldrig skadat, alla förstår väl att motståndare till träningshysterin bara är för dumma för att veta sitt eget bästa.

Skämt åsido. Självklart får man äta kvarg. Som ett komplement till det så får man gärna träna 7 dagar i veckan, om man så önskar. Det är när man genom tvång, i tron om att man gör något gott, vill tvinga på andra sin filosofi om hälsa som det blir problematiskt. Särskilt problematiskt blir det när det sker från statligt håll, och det är här skolidrotten kommer in.

Först måste vi reda ut en sak: Sportälskaren är normen i Sverige. I de flesta arbetar-och medelklasskretsar är det inte socialt acceptabelt att vara ointresserad av sport eller träning. Vad är då problembilden som träningsförespråkarna andas och lever på?

Problembilden handlar om en ökad fetma som sprider sig helt okontrollerat likt en skogsbrand, och som måste motarbetas med alla medel möjliga. Vi kan nu konstatera att denna problembild inte stämmer. De flesta rör sig i någon mån.

Så, vad gör vi med de övriga, de icke-tränande? Mer obligatorisk idrott i gymnasieskolan har varit på tapeten ett tag. Ett förslag som inte är annat än förkastligt. Vi kan börja med att fråga oss vad som är skolans uppgift.

Är det skolans uppgift att möta arbetsmarknadens behov, framför att låta skoltrötta elever leka av sig mellan de teoretiska lektionerna? Är det skolans uppgift att ge kunskap och därmed möjligheter för eleven att dra egna slutsatser framför färdigbakade moralkakor om vad en bra hälsa är?

Inte för att ämnet Idrott någonsin har handlat om hälsa. I nästa andetag kan man fråga sig hur väl ämnet lyckas i sin ursprungliga ambition att främja just en god hälsa.

När upplägget utgörs av att elever som oftast är mindre teoretiskt begåvade, men duktiga i sport, får chans att glänsa medan mindre sport- och tvångsinriktade drabbas av grov ångest av diverse uppenbara anledningar – kan man fråga sig hur mycket hälsa det blir.

Skolan är ingen lekstuga. Att tvinga elever som valt högskoleförberedande program att spela fotboll på obligatorisk skoltid är inget annat än ett hån mot intellektuella personligheter vilka inte vill annat än att plugga.

Det är genom mer plugg som vi främjar resultaten, inte mindre. Som grädden på moset misslyckas ämnet med att främja hälsa och gör istället ofta det motsatta. Därför säger jag nej till obligatorisk idrott i gymnasiet, både i egenskap av studerande och liberal.

Slutligen: andras hälsa/ohälsa är inte er ensak! Punkt.

Alice Sigfridsson,
Aktiv i MUF