Nu slutar jag som polis – det har blivit ohållbart

I dag är det min allra sista dag som polis. I dag lämnar jag in min polisbricka som jag med stolthet burit med mig varje dag sedan den där soliga sommardagen i juni 2003 när jag förväntansfull och stolt gick ut polishögskolan i Umeå.

Den stolthet och den lycka som jag kände den dagen jag tog mig in på polishögskolan är något i hästväg. Jag förstod liksom inte att ”lilla” jag hade lyckats med den bedriften bland så många sökanden. Jag kände samma stolthet och lycka den dagen jag var färdig polis och skulle påbörja min tjänst.

Med en hel del fjärilar i magen så flyttade jag till Gävle för att pröva mina vingar som polis. Jag flyttade till en stad där jag inte kände någon mer än min kusin Anna och de klasskamrater från polishögskolan som också skulle till Gävle.

Jag tror det var den 10 juni 2003 som jag påbörjade min aspiranttjänstgöring som skulle pågå i sex månader. Så i december 2003 var jag den stolta och nervösa polisassistent Emilsson som var redo att hjälpa, skydda och ställa tillrätta.

Under alla dessa år som polis har jag hunnit med både det ena och det andra. Jag har jobbat som polis i yttre tjänst, KC-befäl inne i Ledningscentralen, yttre befäl och handledare i polisens bastaktik. Jag har varit allt från psykolog till läkare. Jag har bett böner tillsammans med människor med psykisk ohälsa för att hålla dem i schack, jag har sett tonåringar ta livet av sig, jag har sett döden flera gånger i olika skepnader.

Jag har sett människor gå sönder och även ibland resa sig ur ett missbruk, jag har sett kvinnor och barn som farit mycket illa, jag har sett hatet mot polisen, jag har blivit slagen, jag har använt våld för att lösa situationer, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har blivit kallad allt du kan tänka dig, jag har upplevt glädjen när vi hittat en försvunnen person, jag har löst många konflikter och brott tillsammans med fantastiska kollegor.

Jag har fått en kunskapsbank och en erfarenhetsbank som jag är glad och tacksam över att ha i min ryggsäck och som jag kommer att vårda ömt och med en stor ödmjukhet.

Stoltheten över att jag varit polis tar jag med mig. Att jag kanske gjort skillnad för någon genom åren. Det andra, det dåliga lämnar jag bakom mig när jag stänger dörren till mitt kontor.

Jag har valt att lämna denna myndighet och mitt jobb som polis eftersom jag känner att det är dags för mig att göra något annat. Jag vill inte bli en bitter surkärring om några år och ångra att jag inte följde mitt hjärta.

I alla dessa år som jag jobbat som polis så har jag hoppats på att vi någon gång ska få en fungerade organisation med allt vad det innebär men ärligt så har det inte blivit ett dugg bättre utan det försämras hela tiden. Som en kollega som gick i pension sa när hen lämnade ”det har aldrig varit så dåligt som det är nu”.

Nu lämnar jag det dåliga i form av en omorganisation som lämnar mycket över till att önska, det dåliga ledarskapet hos vissa chefer, att inte medarbetarna blir sedda, hörda eller bekräftade av chefer.

Kärnverksamheten lider och går på knäna, de administrativa arbetsuppgifterna växer sig allt högre. Borde det inte vara tvärtom? Har vi kommit närmre medborgarna som det lovades? Knappast!

Vi har inte blivit fler poliser. Vi blir färre och färre och allt fler säger upp sig.

Cheferna står och säger att vi inte blir färre. De trollar med statistiken så de kunde få jobb som trollkarl vilken dag som helst. Tänk den chef som kunde stå upp och våga säga sanningen. Finns du?

Att inte polisen som kämpar dygnet runt för att verksamheten ska går runt värderas högre är inte annat är väldigt väldigt tragiskt. Det gör mig ledsen och förbannad.

Svensk polis mår inte bra och ärligt talat så kommer det inte att bli bättre på mycket lång sikt.

Jag vill sluta med att tacka alla ni fantastiska kollegor som gör ett fenomenalt arbete där ute i verkligheten. Det är trots allt där mitt polishjärta alltid kommer att finnas nu och för alltid.

Kom ihåg när det är som tyngst att du gör skillnad. Tack för alla skratt, tokigheter och alla samtal under dygnets alla timmar. Ett speciellt tack till gamla TUR F som jag hamnade i som nykläckt polis. Ni betyder mycket för mig.

Och till vissa av er chefer, börja se era medarbetare, sluta göm er bakom era streck på axlarna och börja agera, ni blev väl inte chefer för lönen eller? Du blev förhoppningsvis chef för att du har goda ledaregenskaper.

Vill ni vara bra chefer och göra skillnad? Mitt tips är att ni börjar visa era ledaregenskaper och kämpa för en bra och ljus framtid för alla medarbetare inom polisen och för dem vi finns till för, allmänheten. Gör det NU för snart är det försent.

”Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända”.

Tack för mig och för min tid inom Polisen.

Josephine Björk,
Fd polisInspektör