Joanna, 28: Vården vill att jag ska dö

Eftersom jag har bipolär sjukdom så dippar jag ibland, och sommaren har alltid varit en period då jag mått sämre. De senaste veckorna har jag känt hur jag sjunkit djupare och djupare och i dag gick det inte längre så jag ringde psykakuten.

Där fick jag prata med en jättetrevlig sköterska som tyckte att jag skulle komma in för en bedömning. Så jag satte mig i bilen och åkte 10 mil till Karlstad och lämnade tryggheten hos mina föräldrar.

Fick vänta i ca en timma och sen fick jag träffa läkaren. Efter fem minuter så tycker han att jag kan åka hem så ska han skicka en akutremiss till öppenvården. Mediciner kunde de inte ändra på där för de måste följas upp, fast det var det jag kom dit för från första början.

Eftersom jag kunde hålla ögonkontakt och hade sådan självinsikt så tyckte han att läget var stabilt, men jag fick självklart komma tillbaka om jag kände att jag behövde det.

Men jag kom tillbaka snabbare än vad han räknat med för jag hann bara utanför dörren så bryter jag ihop i telefonen med pappa. Min vän Carolina får slänga sig i bilen och åka och leta reda på mig. Under tiden har hon ringt och säger att vi kommer tillbaka och när vi kommer ser de inte särskilt roade ut.

Det första läkaren säger är ”Du kan anmäla oss för de här om du vill.”, med kaxig attityd.

Efter ett långt samtal blir jag utslängd en andra gång, men läkaren poängterar att jag inte är utslängd. Jag är välkommen tillbaka när jag vill. Men när man har blivit hemskickad två gånger på en dag fast man säger att man vill skada dig själv, så är risken ganska liten att jag lyfter på telefonen nästa gång.

De enda de kunde erbjuda mig var att åka hem eller en sjukresa till mina föräldrar i Hagfors. Att läggas in var inget alternativ fast både jag och Carolina suttit och sagt att vi är rädda för vad som ska hända om jag lämnas själv. Och att jag sitter och säger att jag kan ta livet av mig om jag vill även om mina föräldrar sitter i rummet bredvid, är inget de bryr sig om. Tillslut blev läkaren så trött på att Carolina la sig i så han gick utan att ens säga hejdå.

Innan han gick sa jag: ”Det känns som ni vill att jag ska gå hem och dö så att ni får ett problem mindre”. Så var det verkligen inte sa läkaren men ändå kunde de inte erbjuda mig någon mer hjälp än telefonsamtal och att komma tillbaka. ”Vi vill ju inte att du ska skada sig själv eller komma till skada, vi vill hjälpa dig”, sa dem ändå skicka de hem mig fast jag sa att jag skulle åka hem och göra just det.

Jag har nio självmordsförsök i bagaget och det senaste för bara ett år sedan. Och det var samma sak då, jag sökte hjälp men fick ingen förrän jag kom dit i ambulans.

Är det så här svensk psykvård ska se ut? För mig är det lugnt för jag är i tryggt förvar hemma hos Carolina men alla har inte personer runt omkring sig som fångar en när en faller. Och det är så förbannat jävla sjukt att det får gå till så här.

Dela gärna denna artikel vidare så vi en gång för alla kan visa hur Svensk psykvård går till, och förhoppningsvis når det till dom som bestämmer. För ett förändring måste ske innan fler människor dör.

Joanna Halvardsson