Fotboll orsakar mer skada än Pokémon Go – så varför är ni oroliga?

När jag var 8 år älskade jag Shogun: Total War. Vuxna var noga med att berätta att jag max fick spela två timmar om dagen. Jag vet inte vad de trodde skulle hända, men jag blev vansinnigt intresserad av historia.

När jag var 13 år älskade jag Counter-Strike 1.6. Vuxna var noga med att berätta att jag max fick spela tre timmar om dagen. Jag vet inte vad de trodde skulle hända, men jag fick snabbare reflexer, bättre motorik och, enligt branschtidningen Psychological Research, förfinades mitt arbetsminne för att kunna ta snabba, intuitiva beslut i kritiska situationer.

När jag var 15 år älskade jag World of Warcraft. Vuxna var noga med att berätta att jag max fick spela tre timmar om dagen. Jag vet inte vad de trodde skulle hända, men jag lärde mig flytande engelska, att kämpa tillsammans för att uppnå gemensamma mål och vikten av att vara på plats i tid. För om du och guilden skulle raida ICC och tanken inte dök upp, då var ingen glad.

Så kan man fortsätta med dussintals spel jag spelat. När jag spelade Travian och ledde en allians med över hundra spelare svarade jag på cirka 200 mail om dagen. Vi såg till att varje spelare var välinformerad bortom missförstånd om vad som behövde göras, vem som skulle göra det och när det skulle göras. Och det var inte: “gör det runt klockan sju”, det var: “gör det klockan 19.01.53”.

Det stora, reella problemet med de spelen var att man satt stilla. Men på samma sätt som lösningen på 1800-talets långsamma hästar var att uppfinna bilen så håller spelvärlden själv på att råda bot på problemet genom Pokémon Go. Ändå är folk kritiska. Som de alltid varit till spel, men aldrig till annan sport.

När vi i går kväll var ute och jagade Pokémons längs med strandpromenaden mötte vi dussintals spelare som också hade powerbanks i fickorna. Och några tatuerade killar i 25- årsåldern som ropade “pokémonbögar”. När vi mötte ett gäng frågade vi: “vilket team har ni valt?”. De svarade: “gult”. Vi svarade: “ni är körda, rött kommer ta över Karlshamn!”. Sen skrattade vi tillsammans. Vi slogs inte för att vi tillhörde olika lag.

Trots det så höjs oroliga röster från vuxna. “Personer kan skada sig”, “ska det verkligen behövas ett spel för att barnen ska röra på sig?”. Samma argument kan användas för baseboll. Ska det verkligen behövas en boll och ett slagträ för att barnen ska vara ute? Personer kan ju skada sig, Kalle kan halka i gräset och Anton kan tappa slagträet mitt i svingen. Och Fredrik, han har ju alltid haft problem med aggressiviteten – ska vi verkligen ge honom ett slagträ?

Men det gör man inte. För sport är något bra, datorspel är inte det och har aldrig varit. Trots att esport nu innefattar tiotals miljoner spelare och omsätter flera miljarder årligen så är det fortfarande inte lika fint som fotboll. Eller innebandy. Eller hockey. “Hur kan du sitta och titta när andra spelar?” säger man om Counter-Strike, aldrig om Champions League.

Esport är påväg att gå om alla andra sporter bland ungdomar, och jag tycker det är bra. Vi borde uppmuntra det. För utöver att vi älskar det och mår bra av det (vilket borde vara argument nog) så för det med sig tusentals fördelar, precis som fotboll. Men med mindre supportervåld.