Det här är den sämsta öppningsrepliken på Tinder

Vänster, vänster, höger, vänster, vänster, höger. Jag susar fram, jag har det i blodet! För mycket putläpp – vänster. För stirriga ögon – vänster. Bra hår och sött leende –höger. En bild där halva ansiktet syns uppe i ena hörnet och fokus istället hamnat lite under halsen (kom igen, ni vet vad jag menar) – vänster.

Jag kan det där. Någon gång stannar jag upp och tänker: “Vad sysslar jag med? Det här är säkert supertrevliga, sköna, underbara människor som jag metaforiskt pissar i ansiktet på grund av deras utseende?” Sen swipar jag vidare.

Vänster, höger, vänster, höger, vänster, höger. Tictailkonceptet i dejtingform. Ytligheten stör mig någonstans, men samtidigt finns där något. En soft bekräftelse i riktigt bra match, ett guilty pleasure i det ganska taskiga vänsterswipet. Man säger det inte. Man tänker det inte ens högt. Men det finns där; vänsterswipets inneboende douchebaginess, en fingerrörelse som på teckenspråk betyder: "Jag förtjänar bättre än dig”.

När mobilen några timmar senare plingar till och du sträcker dig för att svara (vilket du såklart inte gör, du har ju bara Tinder på skoj för att dina vänner tvingade dig), så kommer ytlighetens mörka sidor ifatt dig.

“Hej”, skriver någon.

“Vad gör du?”

Du visste det; hen var för snygg för sitt eget bästa. Kanske svarar att du tittar på Sailor Moon från -98 eller räknar bultarna i Ölandsbron, men du vet redan här att det här antagligen inte kommer leda i en gynnsam riktning för någon av er. Det går helt enkelt inte att få till ett intressant samtal av: “Vad gör du?”.

Men så finns det de där konversationerna man verkligen gillar. Man känner att; “Vi behöver inte ens träffas, bara att ha pratat med dig har faktiskt gett mig något”. En av mina Tindermatches (Gud, hon är ju inte bara en Tindermatch nu, vad hemskt det där lät), Ebba, är mitt bollplank när det kommer till texter.

Vi har aldrig träffats, men det tog typ tre meddelanden från att vi gick från Filip och Fredrik till Alex och Sigge till Tranströmer till att prata om personers hiss- eller trappaura. Alltså att avgöra om en person ser ut att vara den som hurtigt tar trapporna, eller om hen hellre ställer sig och väntar på hissen.

Jag har haft fler intressanta samtal på Tinder, men inget har börjat med “Vad gör du?”. Det har börjat med ett gemensamt intresse; resande, dykning, musik, träning, aktiehandel, showpsykologi (ala Derren Brown, omg). Aldrig med “vad gör du” eller “vad söt du är”. Tänk vad många jag vänsterswipat som också gillar allt det där. Som också njöt litegrann av Göran Hägglunds fenomenala val av halsduk under decemberförhandlingarna? Och tänk vad många jag högerswipat alldeles i onödan?

Så, är det inte dags att vi vänder på Tinder? Samma swipande, men precis tvärtom; man får inte se någon bild alls, i stället får man swipa på ett flashcard med personens namn, ålder, intressen, musiksmak, favorit-Ben & Jerrys-smak (Chocolate Fudge Brownie)?

Nu när vi testat det extremt ytliga, är det inte dags att ge oss på motsatsen?

Jonathan Lundberg