9 av 10 svenskar har fått det här helt om bakfoten

Sifo har nyligen gjort en undersökning på uppdrag av Svenska Carnegie Institutet som frågat 1 000 personer om deras syn på icke-medicinsk narkotika som visade att 91 procent av personer som tillfrågades motsatte sig en legalisering. Frågan är om frågan kan vara felställd.

Hur hade svenska folket svarat om frågan var huruvida Sverige bör ha en evidensbaserad skademinimerande narkotikapolitik? Det stora problemet när man diskuterar legalisering av droger är att man hänger upp sig helt på faktumet att drogerna i sig är skadliga.

Även om drogerna är skadliga i sig så är det viktigare att analysera hur de politiska besluten påverkar samhället i stort. Om man bara stirrar sig blind på hur drogerna påverkar i ett mikroperspektiv för individen så missar man alltså vad ett förbud får för konsekvenser för brukare, missbrukare, polisen, och den organiserade brottsligheten.

Tänk om frågan istället var om man borde omprioritera polisens resurser från att jaga människor vars största brott mot mänskligheten är vidriga kombinationer från kylskåpet i brist på kakor - till att jaga mördare, inbrottsligor och terrorister?

Även om befolkningen inte har varit med i beslutsfattningen så har flera polisdistrikt i England självmant gått ut med att dom vill avkriminalisera rekreationellt bruk av droger.

Även Lord Paddick, före detta assistant commissioner av The Metropolitan Police i London, med motiveringen att polisens resurser borde prioriteras till att bekämpa organiserad brottslighet.

Att avkriminalisera är visserligen inte att legalisera, men det är ett steg på vägen. En legalisering innefattar även reglerad försäljning, detta är något som många ofta hävdar är att “släppa droger fria”, men i själva verkat är det den totala motsatsen. En legalisering är de facto att reglera en marknad som i dagens läge är helt okontrollerad och som drar in enorma mängder pengar till organiserad brottslighet, som även sysslar med mord, inbrott och dylikt.

I stället för en ren förlustaffär för samhället så kan försäljningen av de legaliserade drogerna beskattas för att täcka upp de kostnader som de orsakar, så som att finansiera missbruksvård och informationskampanjer. Att inte bekämpa missbrukare, utan missbruk, kan en hel del skriva upp på.

Men det är själva signalen som en legalisering upplevs ge som sticker folk i ögonen, många ser det som synonymt att tillåta och att uppmuntra. Att Sverige har näst högst narkotikarelaterade dödsfall i hela Europa inte sticker mer i deras ögon – är dock något som sticker i mina ögon.

Signalpolitiken är till för ett tydligt ställningstagande mot droger, något som många känner sig trygga med. För oss som ser statistiken i vitögat är dock signalen att människor får dö så länge politikerna kan intala resten av befolkningen att vi gör rätt.

Utan att få det att låta som om jag menar att 91 procent av de tillfrågade hellre ser att folk dör än att vi “förlorar” kriget mot droger så kan man fortfarande konstatera att det blir en konstig krock mellan folks goda intentioner och verkligheten.

Frans Sporsén, aktiv i CUF