"Du kan inte föreställa dig lidandet ett ensamt flyktingbarn känner"

Jag möter många ensamkommande flyktingbarn, i deras ögon ser jag saknaden efter deras familjer. Jag känner ensamheten och sorgen de bär med sig efter allt de har gått genom. Jag förstår deras längtan efter ett hem och deras dröm om trygghet och frihet. För de här pojkarna och flickorna har fått växa upp allt för snabb, aldrig fått uppleva att vara barn utan tidigt tvingats att ta ansvar för hela sin familj. De har tvingats att lämna sina drömmar och minnen. Som nästan glöms bort med åren eller försvinner. Jag vet precis vad de går genom för jag har gjort samma resa för 17 år sedan.

Vi bodde i Kurdistan i Irak och min familj tvingades på grund av diktaturen, krig och otrygghet ta ett av de svåraste besluten en familj behöver ta. Vi splittrade vår familj utan att veta hur länge eller om vi någonsin skulle ses igen. Men det eviga kriget vi levde i gav oss inget annat val.

Vi tvingades att låta mamma fly med min lillebror, ut på en okänd resa med ett okänt mål. När min mamma lämnade mig och mina syskon somnade jag gråtandes utan min mammas tröst. Mardrömmen om att aldrig träffa mamma igen följde mig hela natten. Varje morgon jag vaknade fick jag vara mamma till mina syskon. När lektionerna var slut i skolan sprang jag hem för att hinna laga mat åt mina syskon. Oron över att inte kunna fylla tomrummet och saknaden efter mamma hos mina syskon brände inuti mig. Rädslan att behöva fylla den rollen helt blev starkare för varje dag.

Men mina tankar är alltid hos barnens mammor eftersom jag själv har barn nu. Jag undrar hur de sover på nätterna. Hur tar de sig genom dagarna och timmarna som passerar utan sina barn? Jag undrar hur det brinner i hjärtat varje gång det ringer för att någonting kan ha hänt? Hur det skär i magen när någon från Sverige ringer och frågar om de godkänner "ett namn" som ska bli deras sons eller dotters vårdnadshavare eftersom de själva inte finns här? Det är lätt att döma dessa mammor för att de har kunnat skicka iväg sina barn. Det är svårt att förstå smärtan de känner varje minut barnen är ifrån dem. Det är också en omöjlighet att föreställa sig lidandet men låt oss respektera deras svåra val, för det är det svåraste valet en mamma kan ta i sitt liv.

Tomheten som både min mamma och jag kände när vi var ifrån varandra över ett års tid är omöjlig att fylla. Det försvinner aldrig och det går aldrig att få tillbaka den tiden vi förlorade. Jag var bara 15 år gammal. Jag saknade min mamma varje dag, kände mig ensam även om många andra var omkring mig och var rädd att aldrig få krama min mamma igen. Varje gång vi hörde av varandra så kunde vi inte säga något. Allt som hördes genom telefonen var tårarna som föll. Jag förstod att hon aldrig kunde sova en blund, känna friheten eller ens känna smaken av maten hon åt innan vi skulle återförenas igen.

Men för att överleva och få en framtid tillsammans var vi tvungna att utsätta oss själva för den smärtan. Vi offrade den tiden för att få leva i fred och riskerade att aldrig få träffas igen. Vi är nu tillsammans men såret har satt sitt spår i själen för evigt.

Jag skulle nog göra samma uppoffring för min dotter, som min mamma gjorde för mig och mina syskon, om jag tvingades välja mellan hennes trygghet och den lyckan hon ger mig när vi är tillsammans.

Jag möter ensamkommande flyktingbarn som har lyckats ta sig till Sverige. Vi måste tro på dessa barn. Vi måste ge dem förutsättningar och stöd för att lyckas för att de kan berika vårt land. Ge dem tid att sörja och bearbeta sina förluster. Ge dem möjlighet att skapa nya drömmar och ett tryggt liv här hos oss. Beundra deras mammor som offrar sig själva och sin lycka för sina barns liv.

Kommunerna måste ge barnen ett tryggt och stabilt hem i stället för korridorboenden i stora grupper. Migrationsverkets och socialtjänstens handläggare som tar emot barnen behöver mer kunskap. Möten med andra barn och vuxna är viktigt för att de ska känna sig välkomna och lära känna Sverige, det behöver ordnas av kommunerna. Vi andra som möter dem kan väl bara bemöta dem precis som alla andra!

Reband Raza,
Folkbildare och utvecklingshandläggare Runö folkhögskola och utvecklingscentrum