"SL ökar utanförskapet i förorten"
Elin Hedlund Eriksson anser att SL:s prishöjning sparkar på de som nu inte har råd att köpa SL-kort. Hon menar att det hindrar folk från att ta del av kollektivtrafiken, som är tänkt för alla.
Elin Hedlund Eriksson är student och läser global utveckling på Stockholms universitet.
Nyligen läste jag ett blogginlägg om hur vi ”äntligen” ska få slut på fusket, den så kallade plankningen, på tunnelbanorna. Om hur SL ska anlita ordningsvakter som ska jaga ifatt de så kallade plankarna när de inte har betalat för en biljett. Pengar som de klagar på går förlorade när människor plankar ska SL nu lägga på att anlita mer personal, i stället för att exempelvis sänka priserna så att alla faktiskt har råd att betala biljetterna.
För vilka är det som plankar? Fokus kommer att ligga på Stockholms fattigare förorter. SL går rakt på underklassen och arbetarklassen. De går på de som redan har det svårt ekonomiskt. SL menar att på grund av dessa plankningar så måste de höja priserna för att få den vinst de önskar. Så i stället för att sänka priserna för att alla ska ha möjlighet att betala så höjer SL priserna så att det blir än mer omöjligt för de fattigare att betala.
Var finns logiken? Var finns empatin, förståelsen för att Sverige inte är ett så jämlikt land, utan ett land med ökande samhällsklyftor och där alla faktiskt inte har samma utgångspunkt? Med dessa problemåtgärder som SL nu vill implementera kommer problemen knappast lösas, utan enbart försvåra för människor i vardagen, skapa större klyftor, mer klasshat och hat mot auktoriteter.
För hur skulle problemen kunna lösas av detta? Vilken skulle den faktiska skillnaden bli? Ett möjligt scenario är att människor slutar åka kollektivt, stannar i sin förort och stigmatiseras, i stället för att kanske åka in till stan för att hitta ett jobb, något som i så fall skulle gynna samhället i längden, trots plankningen. Visserligen går det inte att garantera att samtliga skulle börja betala om priserna sänktes, men något som däremot skulle lösa dessa problem är att höja skatten och finansiera kollektivtrafiken därigenom.
Kollektivtrafiken är ämnad för alla, och denna tanke måste börja realiseras. Vi kan inte ha ett land där överklassen hatar på arbetarklassen för att ”de själva minsann betalar” och där framför allt underklassen känner sig oönskade av, som en börda för, det resterande samhället. Det är egentligen de vi borde hjälpa allra mest. Vi måste börja visa respekt och omtanke för varandra, inse våra positioner och handla utifrån dem på ett värdigt sätt. Vi måste förstå att alla inte har samma förutsättningar att åstadkomma samma saker. Att då visa förståelse för detta tror jag alla skulle ha önskat om de hade provat på att vara i samma position själv.
Elin Hedlund Eriksson
