"Kulturtidskrifter kan fanimig stå för sina egna kostnader"
"Tidskriftssverige har en del att lära sig av Sveriges andra kulturarbetare som överlever genom att ge människor något de är beredda att betala för"
Du är ute på stan, på vägen passerar du en gatumusikant. Eftersom du har lurar över öronen och nöter SMPK:s senaste så vet du inte ens om musikanten var särskilt bra. En vecka senare skickar han en faktura.
Exakt detta skulle nog aldrig hända på riktigt. Man kan trots allt inte bli skyldig att betala för någon annans kulturskapelse bara för att skaparen tycker att det vore bättre om man gjorde det. Förutom ibland, det är trots allt så det omstridda stödet till kulturtidskrifter fungerar.
En stor mängd tidskrifter får årligen 19 miljoner kronor för att betala skribenter, trycka samt ställa ut ett par tidningar om året. När stöden infördes så var det ett ganska billigt sätt att se till att subkultur, kunskap som ej attraherar massorna och gamla kulturuttryck bevarades.
Nu för tiden, när Wikipedia innehåller allt möjligt. När en rysk bokrecension kan översättas med Google Translate. När det som en entusiast skrev 2001 finns bevarat och diskuteras på onlineforum. Då har många tidskrifter spelat ut sin roll. Istället för en lätt lösning så är de nu en av många små bäckar som sinar skattefloden innan pengarna når till skolorna, vägarna och sjukhusen vi egentligen vill betala.
Att tidskrifterna spelat ut sin roll råder det ingen tvivel om. När en tidning inte klarar att sälja nog med nummer att ges ut var tredje månad så säger det ett par saker om dess läsare: de är antingen väldigt få, eller tycker ej att tidskriften är värd deras pengar. I en sådan situation är det orimligt att kräva att någon annan ska köpa tidskriften sådär lite i smyg, med sina skattepengar.
En vän till oss är DJ. När han jobbar så underhåller han hundratals människor i flera timmar. Han introducerar dem för ny musik och lär dem ett och annat om avsevärt äldre alster. Han sprider och bevarar kultur, men om folk slutar komma på hans klubbar så skulle han få förbättra sin repertoar eller sluta. Han kan inte vända sig med arga brev till politiker och förklara hur han behöver bidrag för att fortsätta spela inför ett tomt rum.
Tidskriftssverige har en del att lära sig av honom och majoriteten av Sveriges andra kulturarbetare som överlever genom att ge människor något de är beredda att betala för.
Andreas Kent Eriksson, Förbundsstyrelseledamot CUF
Robert Aspegren, Förbundsstyrelseledamot CUF
Andreas Eriksson, CUF samt liberal skribent
